Egenreferat. Flera nya randomiserade studier har visat att vissa ortopediska operationer, till exempel meniskoperationer, inte gör någon nytta jämfört med skeningrepp. En stor engelsk randomiserad studie, såväl som flera mindre, har funnit att operationer för brott på överarmsbenet i axeln inte är bättre än icke-operativ behandling.[1] Som ortoped har man svårt att ta till sig denna information och ändra behandlingsrutinerna därefter, kanske för att yrkesstoltheten hänger ihop med operationerna. Vi frågade oss dock om andra psykologiska mekanismer är inblandade och ställde upp hypotesen att ortopeders benägenhet att operera är relaterad till en allmän benägenhet för risktagande [2].

Vi fick hjälp av två beteendeekonomer, som hade ett frågeformulär som mäter en persons avoghet mot ekonomiska risker. Sedan skickade vi en enkät till 946 ortopeder (388 svarade). Först visades en röntgenbild av en axelfraktur av en typ som hade ingått i den stora engelska axelstudien. Till den kopplades 5 olika patientbeskrivningar, från frisk medelålders man till sjuk äldre kvinna, och ortopederna fick för dessa välja mellan 4 olika behandlingar, varav en innebar att inte operera. Ju fler av de 5 patienterna som rekommenderades operation, desto högre ansåg vi operationsbenägenheten vara. Det skulle visa sig att det inte fanns något samband mellan benägenheten för risktagande och benägenheten att operera (senare insåg vi att det kan upplevas som risktagande att inte operera).

Utöver riskformuläret hade vi också en anpassning av ett amerikanskt formulär som mäter riskabla attityder hos piloter. Vi ersatte i detta formulär flygning med operationer och anpassade det till svensk sjukvård. Nu visade sig ett mycket tydligt samband: »De som ofta rekommenderade operation hade vad flygarna kallade en »machoattityd«.« I praktiken innebar det att de såg operationer som en spännande utmaning. De som rekommenderade operation för minst 1 av fallen skilde sig från de 64 ortopeder som inte ville operera någon. Utöver machoattityden hörde även tendensen till resignation (»det spelar ingen roll«) ihop med att välja operation. Tydligt var också att kort erfarenhet ökade viljan att operera. Slutligen fanns en stark variation mellan olika kliniker.

Slutsatsen blev att operationsbenägenheten hänger ihop med personliga attityder, framför allt tendensen att se operationer som spännande utmaningar. Att resignation och kort erfarenhet ökar operationsbenägenheten kan tolkas som att osjälvständighet inför moderna trender inom frakturbehandlingen kan utsätta patienterna för onödiga operationer.