Avhandling. Trots stora framsteg inom sjukvård och rehabilitering vet vi i dag väldigt lite om hur det är att bli äldre och ha levt med en ryggmärgsskada i många år. I denna avhandling beskrivs livssituationen bland äldre personer som levt länge med en ryggmärgsskada. Specifikt undersöks skaderelaterade följdtillstånd, självständighet i vardagen, depressiva symtom, deltagande i fysisk aktivitet och livstillfredsställelse.
Avhandlingen är del av forskningsprojektet Swedish Aging with spinal cord injury study (SASCIS), som följer personer med ryggmärgsskada i södra Sverige över tid. Alla 123 deltagare (36 kvinnor och 87 män) var vid studiens start minst 50 år gamla och hade levt med en ryggmärgsskada i minst tio år. Deltagarna rekryterades från register vid Spinalskadeenheten, Skånes universitetssjukhus. Data samlades in via hemintervjuer utifrån ett studiespecifikt frågeformulär och internationellt validerade utvärderingsinstrument.
Studiedeltagarnas medelålder var 63 år och de hade levt i genomsnitt 24 år med en ryggmärgsskada. Majoriteten hade drabbats av en traumatisk skada och 31 procent hade en komplett skada. Strax över hälften av deltagarna levde i en parrelation och en tredjedel arbetade. Det stora flertalet använde hjälpmedel i vardagen och två tredjedelar hade någon form av assistans.
Resultaten visar att man kan leva ett gott liv trots en livslång funktionsnedsättning. Färre än hälften av deltagarna rapporterade spasticitet och problem med blåsa och tarm, vilket representerar en lägre förekomst av dessa följdtillstånd än vad man sett i tidigare studier. De uppvisade en måttligt hög självständighet i vardagen, en stark känsla av sammanhang och var generellt nöjda med sin livssituation. Förekomsten av sannolik depression var låg (5 procent) bland deltagarna, men nästan en tredjedel uppvisade någon form av depressiva symtom. Smärta var mycket vanligt (85 procent), och många nådde inte upp till den nivå av fysisk aktivitet som krävs för positiva hälsoeffekter.
Avhandlingen visar på aspekter som är viktiga att fokusera på i interdisciplinära uppföljningsprogram riktade till dessa personer. Exempelvis bör sådana program inkludera bedömning av smärta och depression, och deltagande i fysisk aktivitet bör utvärderas och uppmuntras. Resultaten tyder på att åtgärder som inriktas på individens psykologiska resurser, smärthantering och deltagande i fysisk aktivitet kan främja psykisk hälsa, och ett fokus på sociala relationer och meningsfulla aktiviteter kan positivt påverka livstillfredsställelsen.
