Avhandling. Personer med diabetes mellitus har högre risk att drabbas av frakturer än friska individer. Vid uppstarten av studierna presenterade i denna avhandling fanns sparsamma data angående frakturrisk hos patienter med diabetes, framför allt för män. Associationen mellan benmetabolism och diabetes är fortfarande oklar. Avhandlingen syftade till att jämföra två metoder för bentäthetsmätning samt öka kunskapen om sambandet mellan bensjukdom, frakturrisk och diabetes.

I normalpopulationen används DXA (dual-energy X-ray absorptiometry) för att bedöma frakturrisk. Metoden innebär exponering för strålning och är kostsam. Dessutom är utrustningen stationär och tillgängligheten begränsad. En annan metod att mäta bentäthet är kvantitativt ultraljud (QUS) av hälbenet. Kvantitativt ultraljud innebär ingen exponering för strålning, utrustningen är mobil och kostnaden låg, vilket kan innebära ökad tillgänglighet för frakturscreening i primärvården.

I en epidemiologisk studie baserad på Svenska diagnosregistret identifierades 25 000 patienter med diabetes typ 1. Jämfört med normalpopulationen hade dessa patienter ökad förekomst av höftfrakturer, vilket även gällde män. Perifer neuropati innebar ytterligare riskökning.

I två delstudier undersöktes kopplingen mellan bentäthet, perifer neuropati och IGF (insulin-like growth factor)-systemet hos råttor med diabetes typ 2 jämfört med friska kontroller. Diabetesråttorna uppvisade lägre bentäthet mätt med DXA, perifer neuropati samt låga nivåer av IGF-1 systemiskt och lokalt (kortikalt ben).

En klinisk, prospektiv kohortstudie av diabetes typ 1 och typ 2 samt perifer neuropati genomfördes. Deltagarna undersöktes med kvantitativt ultraljud av hälbenet vid studiestart. I en subgrupp gjordes även DXA-mätningar av ländrygg och höft. Vid uppföljning efter 20 år hade 35,5 procent av patienterna ådragit sig en eller flera frakturer, framför allt i fot och höft. DXA predicerade inte framtida fraktur. Låg bentäthet mätt med kvantitativt ultraljud i hälbenet predicerade där­emot framtida fraktur i höft och fot samt mortalitet. Låga nivåer av IGF-1 och IGFBP-5 (IGF-bindande proteiner) vid inklusion var associerade med framtida fraktur.

Resultatet i avhandlingen visar att diabetes typ 1 och typ 2 innebär ökad frakturrisk. Perifer neuropati innebär ytterligare frakturrisk. Etablerade screeningmetoder (DXA) predicerar inte framtida fraktur vid diabetes. IGF-systemet, som är kopplat till metabol kontroll, påverkar benhälsan, varför god metabol kontroll över tid är kliniskt relevant. Benskörhet bör beaktas som en komplikation till diabetes, liksom mikro- och makroangiopati.