Avhandling. En viktig del av professionell kunskap är att kunna urskilja och värdera samt skapa nya frågor och uppgifter från oklara och oberäkneliga situationer. Vården behöver utövare som fungerar autonomt. I kontext av den här avhandlingen avser autonomi något mer än självständighet och kontroll över det egna lärandet. Autonomi har här att göra med personlig identitet och mening, självständiga val, att ta ansvar för handlande samt kritiskt tänkande. Vi vet litet om hur autonomi influerar tänkande, handlande och medvetenhet om det egna lärandet i klinisk utbildning.

Syftet med projektet var att förstå betydelsen av autonomi i lärande relaterat till medicin- och vårdstudenters upplevelser och erfarenheter av lärande och utveckling i klinisk utbildning.

Narrativ metod valdes för att fånga studenters berättelser om situationer där de upplevt utveckling och utmaning i lärande på klinik. För att fånga berättelser om autenticitet studerades tillfällen då studenter i klinisk utbildning känt sig som läkare. Totalt studerades 82 skrivna och muntliga berättelser som sedan analyserades och tolkades med hjälp av teorier om variation i lärande, tröskelbegrepp och praktikbaserad gemenskap för att öka fyndens överförbarhet.

Fynden visar att autonomi i lärande är ett socialt fenomen som uppstår i relation med andra. Autentiska situationer ökar studenters upplevelser av autonomi. Detta innebär att autenticitet är en nyckelkomponent i utvecklingen av professionell identitet. Autenticitet handlar här om mer än att studenten exponeras för verkliga miljöer och patienter. För att nå den djupare dimension som kan förändra professionell identitet krävs att studenten får forma egna relationer med patienter och att handlingar och beslut har reell betydelse.

Tolkningen av fynden implicerar att studenter måste ges möjlighet att forma egna relationer med patienter, vilket ökar den autentiska upplevelsen, skapar autonomi och bidrar till professionell identitet. Studenten måste göras delaktig i det kliniska arbetet som en del av teamet, och uppgifter måste spela roll för den pågående vårdprocessen. Klinisk utbildning bör organiseras så att den stödjer relationsskapande och ansvarstagande samt skapar möjligheter till lärande tillsammans med patienten, kollegor och andra yrkeskategorier. En frågeställning som genereras av fynden är att vi måste diskutera kliniska placeringars möjligheter att skapa ovanstående lärandemiljö.