Patienter med hjärtsvikt och förmaksflimmer har en högre mortalitet och morbiditet än sviktpatienter med sinusrytm. Ofta är det svårt att avgöra om hjärtsvikten orsakar patientens förmaksflimmer eller om det är tvärtom.
Kateterablation är en etablerad behandlingsmetod mot förmaksflimmer när läkemedel inte har tillräcklig effekt eller anses olämpliga. I klinisk vardag har denna behandling dock i första hand erbjudits patienter som i övrigt är hjärtfriska, medan patienter med till exempel hjärtsvikt inte har ansetts svara tillräckligt bra på denna behandling.
I den aktuella studien inkluderades 363 patienter med förmaksflimmer och hjärtsvikt (NYHA-klass II–IV). Samtliga patienter hade en ejektionsfraktion under 35 procent och ICD (intern defibrillator) i primär- eller sekundärpreventivt syfte. Patienterna randomiserades till ablation (n = 179) eller farmakologisk behandling (n = 184). Det primära utfallsmåttet var död eller inläggning på sjukhus på grund av hjärtsvikt. Eftersom alla patienter sedan tidigare hade ICD med förmakselektrod kunde förekomst av förmaksflimmer detekteras via dessa elektroder.
Efter en medeluppföljningstid av 38 månader hade det primära utfallsmåttet uppnåtts av 51 patienter (28 procent) i ablationsgruppen jämfört med 82 patienter (45 procent) i den farmakologiskt behandlade gruppen (P = 0,007). Totalmortaliteten var signifikant lägre i ablationsgruppen, 13 procent mot 25 procent (P < 0,01). Inläggning på sjukhus på grund av förvärrad hjärtsvikt inträffade hos 21 respektive 36 procent (P = 0,004).
Bland de patienter som följdes mer än 60 månader sågs en absolut förbättring i ejektionsfraktion hos 8 procent i ablationsgruppen och 0,2 procent i den farmakologiskt behandlade gruppen (P = 0,005). 63 procent av patienterna i ablationsgruppen hade sinusrytm mot 22 procent i läkemedelsgruppen (P < 0,001).
Ett stort antal studier visar att ablation av förmaksflimmer är effektivare än farmakologisk behandling. Dessa studier har designats för att studera effekten avseende flimmerförekomst, medan studier som mäter metodens effekt på hårda utfallsmått, som totalmortalitet, hittills saknats. Detta är den första studien där man använt mortalitet och sjukhusinläggning som primärt utfallsmått. Den nästan 50-procentiga reduktionen av mortalitet och sjukhusinläggningar väcker hopp för patientgruppen. Fler patienter med hjärtsvikt och förmaksflimmer bör sannolikt erbjudas denna behandling i framtiden.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Anders Englund har erhållit föreläsararvode från Bristol-Myers Squibb och Biosense och är minoritetsägare i Arytmicenter Stockholm; den refererade studien sponsrades av Biotronik, som också gav ekonomiskt stöd till visa av medförfattarna.
