Gång- och rörelseanalys efter en total höftledsartroplastik

Avhandling. I Sverige utförs varje år 17 000 operationer med total höftledsartroplastik, huvudsakligen på grund av artros. Enligt Svenska höftprotesregistret rapporterar 89 procent av patienterna att de ett år efter höftoperationen är nöjda. De problem som rapporteras är i huvudsak smärta, ångest, depression och bristande rörelseförmåga.

Vid registrering av skelettrörelser används i dag dynamisk radiostereometrisk analys. Metoden bygger på att man fäster metallkulor (tantal) i lår- och bäckenskelettet i samband med exempelvis total höftledsartroplastik. Att i stället objektivt registrera gången med ett tredimensionellt optiskt rörelseanalyssystem, där reflekterande markörer fästs på anatomiska landmärken med dubbelhäftande tejp före och efter total höftledsartroplastik, skulle vara skonsammare för patienten och av stort värde. Registreringen kan dokumentera eventuell kvarstående begränsning av gångförmågan och dess inverkan på det kliniska resultatet för denna patientgrupp.

Avhandlingens övergripande syfte var att undersöka gång- och rörelseförmåga hos patienter opererade med total höftledsartroplastik med fokus på validitet och reliabilitet vid användning av optisk rörelseanalys samt långtidsuppföljning.

I en delstudie validerades den med optiskt rörelseanalyssystem registrerade höftledsrörelsen med radiostereometrisk analys på 16 patienter opererade med total höftledsartroplastik. Därefter studerades skillnader avseende reproducerbarhet i det optiska rörelseanalyssystemet beroende på om höftleden var opåverkad, drabbad av artros eller protesopererad. Vidare undersöktes gången hos 22 patienter som randomiserats och opererats bilateralt med två olika typer av protesstammar, kort respektive konventionell, vid samma operationstillfälle.

Avhandlingen visar att validiteten av kinematisk rörelsemätning med det optiska rörelseanalyssystemet på patienter som opererats med total höftledsartroplastik är störst vid mätning av höftflexion–extension. Vidare fann vi att det optiska rörelseanalyssystemet kan särskilja patienter med höftartros från protesopererade patienter, samt från en frisk kontrollgrupp, med avseende på höftens rörelser vid gång. Det kunde också konstateras att patienter opererade med höftprotes har en fortsatt påverkad gångförmåga upp till 2 år efter operation, trots att de i patientenkäter uppger att de inte har några problem när de går.

Sammanfattningsvis har avhandlingsarbetet inneburit en ökad förståelse och kunskap avseende höftledens funktionella biomekanik samt hur höftartros och operation med höftprotes påverkar patientens rörelseförmåga. Avhandlingen har också visat att optisk rörelseanalys kan användas för att öka denna kunskap.