Egenreferat. Att Tyskland var ett internationellt föregångsland inom naturvetenskap och medicin i början av 1900-talet är välkänt. Landets roll som ledande forskarnation återspeglas i att tyska vetenskapsmän under 1900-talets tre första decennier tilldelades fler Nobelpris i kategorierna fysiologi eller medicin, fysik och kemi än forskare från något annat land. Tysklands ställning demonstrerades även av att tyska språket var ett »lingua franca« bland forskare i många länder både inom och utanför Europa. Engelskan skulle dock komma att överta tyskans position. Amerikanska och tyska historiker har tidigare visat att detta språkskifte startade redan under första världskriget och åren strax därefter. Men hur såg utvecklingen ut i Sverige?
Vi har i ett samarbete mellan tyska och svenska forskare undersökt tyskans trender som vetenskapsspråk bland svenska läkare. I en studie har vi rekonstruerat språktrender genom att granska över 2 000 artiklar i de svenska tidskrifterna Hygiea och Acta Chirurgica Scandinavica under första hälften av 1900-talet samt avhandlingar inom kirurgi (som då inkluderade ortopedi och urologi) som försvarats vid Lunds universitet och Karolinska institutet under samma tidsperiod. Centrala fynd är att tyska i jämförelse med engelska och franska var det mest populära artikelspråket när svenska kirurger publicerade forskningsresultat och att svenska läkare i allmänhet länge citerade framför allt tyskspråkig litteratur. Ett tydligt trendbrott kom 1943, det vill säga under pågående världskrig, då engelskan snabbt vann mark. Tyskan försvann nästan helt inom loppet av några få år. Utvecklingen märktes också i den svenska skolan: 1946 ersatte engelskan tyskan som första främmande språk.
Mer generellt visar studien hur forskarnätverk förändras över tid och hur snabbt ett byte av vetenskapsspråk kan ske. Snabbheten i processen visar att den enskilde forskaren abrupt måste ha övergått från tyska till engelska.
