Endemiska områden kan fungera som reservoarer för kolerautbrott

Referat. Varje år drabbas uppskattningsvis 189 000 människor av kolera i Demokratiska republiken Kongo (DRK), vilket motsvarar 5–14 procent av det totala antalet kolerafall globalt. Kolera har varit endemiskt i området kring de stora sjöarna i östra DRK sedan 1978. Tidigare studier har visat att spridningen kan förklaras av bland annat det stora antalet internflyktingar, osäker vattenförsörjning och en hög befolkningstäthet. De två första faktorerna är till stor del orsakade av instabiliteten i östra DRK.

En nyligen publicerad artikel analyserade koleradata från DRK:s nationella övervakningssystem, Integrated disease surveillance and response system (IDSRS), för åren 2008–2017. Målet var att hitta faktorer som leder till ökad risk för spridning av kolera samt ge förslag på preventiva åtgärder och vägledning för att begränsa pågående utbrott.

IDSRS använder sig av syndromisk övervakning av kolera, baserat på symtomet akut vattnig diarré. Detta kompletteras med provtagning framför allt i början eller slutet av ett utbrott. I studien definierades ett utbrott i ett icke-endemiskt område som ett eller flera laboratorieverifierade fall och en ökning av antalet misstänkta fall i minst tre veckor.

Resultaten indikerar att de endemiska områdena i östra DRK kan fungera som reservoarer för nationella utbrott, vilket också tidigare studier tyder på. Bland annat noterades en kraftig ökning av antalet misstänkta kolerafall i de endemiska områdena före det stora nationella utbrottet 2017. Resultaten visade också en tydlig spridning av kolera längs Kongofloden under utbrotten 2011–2012 och 2015–2017, från städer längs floden nära östra DRK för att 11–14 månader senare nå flodens mynning.

Författarna drar slutsatsen att koordinerade och varaktiga insatser i östra DRK troligen är avgörande för prevention, kontroll och eliminering av kolera på ett nationellt plan. Samtidigt försvåras insatser för rent vatten, förbättrad sanitet, hygien, behandling och övervakning av de pågående konflikterna i de endemiska områdena. Författarna föreslår därför en ökad riktad användning av oralt koleravaccin i 1) endemiska områden med en betydande ökning av kolerafall, 2) icke-endemiska områden vid ökning i närliggande endemiska områden, och 3) områden längs Kongofloden när kolera rapporteras i uppströms belägna områden.

Även om den syndromiska övervakningen har vissa brister bidrar studien med viktiga pusselbitar till hur kolera sprids i DRK och möjligen även i andra områden. Baserat på kunskapen om sjukdomens spridning kan författarna föreslå effektiva och kontextanpassade insatser inom ramen för WHO:s generella rekommendationer.