Läckage av luft till lungsäcken är ett vanligt kliniskt problem på en akutmottagning. I en norsk artikel beskrevs 1975 att man från cirka 1950 hade ändrat behandling till att vara aktiv med drän eller torakotomi i princip i alla fall [1] efter att tidigare varit huvudsakligen avvaktande. De senaste tre decennierna har ATLS (advanced trauma life support) präglat rutinerna för svensk traumavård, och också däri har ingått principen att anlägga toraxdrän vid pneumotorax.
Denna praxis kan ifrågasättas efter publiceringen av en australisk/nyzeeländsk randomiserad studie [2]. På 39 sjukhus randomiserades 316 patienter 14–50 år gamla med en större pneumotorax (> 32 procent mätt på röntgenbilder) till konservativ behandling eller intervention. I den konservativa gruppen observerades patienten i 4 timmar på akutmottagningen, och om ny röntgen då inte visade att pneumotoraxen expanderat, patienten inte behövde syrgas och kunde gå utan svårighet sändes vederbörande hem. I interventionsgruppen fick patienten ett tunt toraxdrän inlagt med Seldingerteknik. Om ny röntgen efter en timme visade att lungan reexpanderat stängdes dränet i 4 timmar. Om lungan då fortfarande var expanderad togs dränet bort och patienten sändes hem. I båda grupperna lades patienten in med pleuradränage om pneumotoraxen expanderade. Således behandlades interventionsgruppen mindre interventionellt än vad exempelvis ATLS rekommenderar.
Nästan 85 procent av patienterna i den konservativa gruppen klarade sig utan dränage, vilket inte var sämre än i interventionsgruppen. Slutpunkten för undersökningen var resultatet efter 8 veckor, och då hade 99 procent i interventionsgruppen och 95 procent i den konservativt behandlade gruppen, som kunnat följas upp, fullständig expansion av lungan. De konservativt behandlade hade färre dagar på sjukhuset, färre dagar borta från arbete och mindre behov av kirurgi. Det var också uppenbart att de flesta komplikationerna härrörde från inlagda dränagerör.
Mest intressant var emellertid att de konservativt behandlade hade färre återfall i ny pneumotorax inom 12 månader än interventionsgruppen (9 vs 19 procent).
Slutsatsen från studien är att spontanpneumotorax i normalfallet ska behandlas utan drän och nästan alltid kan monitoreras i öppenvård – oavsett storlek.