Egenreferat. Vi har tidigare rapporterat om 182 fall där misstänkt misshandel anmälts till socialtjänsten efter att subdural- och retinalblödningar samt brott i långa rörben påvisats hos spädbarn födda 1997–2014 [1]. Syftet med denna studie var att beskriva föräldrars erfarenheter av att bli misstänkta för skakvåld när de sökt sjukvård för sina spädbarn, deras möte med barnläkare, sköterskor, polis, socialtjänst och rättsväsende och till sist familjeåterförening då de återfick vårdnaden om sina barn [2]. Huruvida vården gjort medicinska felbedömningar tog vi inte ställning till i denna studie. Möjliga andra förklaringar kunde ha varit medicinsk orsak till subduralblödning eller metabol skelettsjukdom.

Kvalitativa forskningsintervjuer gjordes med sex föräldrapar vars barn blivit undersökta enligt pm för utredning av misstänkt spädbarnsmisshandel där datortomografi och skelettröntgen visat subduralblödning eller frakturer i rörben eller revben.

Innehållsanalysens huvudtema var: »Kampen att skydda sitt barn efter att ha blivit falskeligen anklagad av läkarna«. Första subtemat, »Vara anklagad för att ha misshandlat sitt barn«, förmedlade känslor av att inte förstå varför alla undersökningar utförs, hoppet om att läkarna ska komma på att det var ett misstag, chocken att finna sig oskyldigt anklagad och känsloskiftet hos personalen från omhändertagande till kyla. I det andra subtemat, »Kaos och maktlöshet«, förmedlades den inre jordbävningen att se sitt barn bortföras av socialtjänsten och att själva hämtas av poliser till häktet för pressande polisförhör: »Vi vet till 100 procent att någon av er har gjort det.« Det tredje subtemat, »Den gemensamma kampen mot doktorns dom«, handlade om hur föräldrarna blev fokuserade i striden, på gränsen till sammanbrott, deras motstånd, stödet från anhöriga, vänner och »second opinions«. Flera berättade att de mött läkare, poliser och häktespersonal som underhand förmedlade att »detta måste vara ett misstag« men sedan tystnade och rättade in sig i ledet. I det fjärde subtemat, »Den sårade posttraumatiska växten«, framkom sorg, kvarvarande smärta, panik, ångest och svårigheter i familjeåterföreningen på grund av lång tid av separation, men även personlig mognad. Ingen av föräldrarna hade upplevt en ursäkt, upprättelse eller stöd från vården eller socialtjänsten. De förmedlade en grav förlust av tillit till vården och rädsla för att söka vård.

Att bli felaktigt anklagad för skakvåld utsatte föräldrarna för oerhörd stress, men de genomlevde den och fick styrka genom att inte ge upp kampen för sina barn. Traumat hade dock långvarig påverkan på dem, med kvarstående symtom på posttraumatisk stress. Resultatet kan vara till nytta för hälso- och sjukvården, Barnahus och rättsmedicin.