Att ens patient suiciderar är en svårt traumatisk händelse för en psykiater, men vilka konsekvenser upplevelsen för med sig för ansvarig psykiater är bristfälligt utforskat [1]. Det årliga antalet självmord av inneliggande patienter i Sverige är okänt. I en nyligen publicerad enkätundersökning [2] med en svarsfrekvens på 34 procent rapporterade författarna att 140 (80 procent) av de 174 psykiatrer som deltog i studien hade varit med om att en av deras patienter suiciderat. 100 (71 procent) av de 140 hade haft fler än en patient som suiciderat. Under sina yrkesverksamma år hade de psykiatrer som var äldre än 45 år (59 procent) i genomsnitt upplevt att 4 av deras patienter suiciderat.

Majoriteten av psykiatrer (72 procent) ansåg att den emotionella effekten var avsevärd. Den dominerande känslomässiga reaktionen på självmordet var sorg (71 procent), därefter kom oro, ångest och rädsla samt självförebråelser, skuld och skam, sömnlöshet och mardrömmar som kunde pågå i månader och år efter den initiala händelsen. Några psykiatrer ansåg att händelsen kommit att prägla deras arbete och karriär inom psykiatrin för all framtid. En majoritet av läkarna rapporterade att självmordet haft en menlig effekt på det kliniska arbetet, och i det avseendet var kvinnor signifikant mer påverkade än män.

Hälften av de tillfrågade ansåg att stöd och förståelse av en kollega som tidigare upplevt en patients självmord hade varit till hjälp. Hälften hade fått stöd hemifrån, men en femtedel av psykiatrerna hade inte fått något stöd alls och lika många upplevde att händelseanalyser och rättsmedicinska processer var skrämmande och anklagande.

De flesta av läkarna ansåg att det till viss del var deras uppgift att förhindra självmord och att de hade goda möjligheter att göra det. Men man påpekade att den kliniska nyttan med att använda riskbedömning för att avgöra den omedelbara risken för självmord är mycket begränsad.

Det är tydligt, skriver forskarna, att det är vanligt att ansvarig psykiater blir allvarligt påverkad av att förlora en patient genom självmord [1, 2]. Den låga svarsfrekvensen skulle kunna vara ett uttryck för att psykiatrerna kände skuld och skam inför det inträffade och kanske var rädda för juridiska påföljder, vilket talar starkt för ett behov av stöd från arbetsgivaren, men som även redovisats i en tidigare studie [1] förekom rådgivning och hjälp från klinikens sida inte rutinmässigt. Studien visar på ett stort behov inom psykiatrin av att säkerställa att hjälp och support för psykiatrer och övrig personal finns lätt tillgänglig liksom möjligheter att bearbeta händelsen om en patient suiciderar.