Egenreferat. Nuvarande evidens för effekten av specifika rehabiliteringsinsatser vid bröstcancer visar att rehabilitering är fundamental för att säkerställa återhämtning. Trots detta är 30–40 procent av kvinnorna sjukskrivna ett år efter operation, vilket indikerar suboptimal rehabilitering i klinisk praxis. Att identifiera kvinnor som är i behov av utökat stöd under rehabiliteringsprocessen är komplext då patientens behov varierar kraftigt beroende på individuella preferenser, tajmning och problemets underliggande karaktär. Avsaknaden av vetenskapligt grundade processer för att identifiera och möta rehabiliteringsbehov står i kontrast till cancervårdens övriga medicinska grundstenar, där evidensbaserade bedömningar utgör grunden för en säker och jämlik diagnostik och behandling.

För att öka kunskapen om hur hälso- och sjukvårdspersonal (exempelvis läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, kuratorer) bedömer och behandlar bröstcancerpatienters rehabiliteringsbehov genomfördes en fokusgruppsintervjustudie (n = 19) med fokus på erfarenheter av hinder och möjligheter för individualiserad rehabilitering [1]. Resultatet visade på en diskrepans mellan hur rehabilitering kan och bör integreras i cancerprocessen, vilket ofta avgjorde patientens tillgång till rehabiliteringsinsatser. Det framkom också en tydlig obalans i rehabiliteringskompetens i olika delar av vårdkedjan. Inom den kirurgiska och onkologiska öppenvården, där huvuddelen av patientens vård sker och där ansvaret för att identifiera patienter med utökade behov finns, saknades ofta adekvat rehabiliteringskompetens. Inom specialiserade cancerrehabiliteringsenheter fanns däremot extensiv kompetens, men dit hänvisades patienter sällan, då deras behov inte uppmärksammades tidigare i processen. Resultatet visar att systematik och struktur för att identifiera patienters behov och erbjuda evidensbaserade interventioner ofta saknas.

För att säkerställa en optimerad återhämtning för patienten behöver rehabilitering löpa parallellt med diagnostik och behandling genom hela cancerprocessen. Detta innebär att det finns ett stort behov av systematik och struktur för att tidigt identifiera rehabiliteringsbehov och för att säkerställa den mest effektiva evidensbaserade rehabiliteringen för varje individ. Inom ramen för ReScreen-studien [2] pågår i dag en RCT-studie med syftet att utvärdera effekten av screeningbaserad individualiserad rehabilitering efter primär bröstcancerbehandling.