Avhandling. Leverbiopsi har ansetts vara lege artis för att diagnostisera fettlever och leverfibros. På grund av risk för blödning efter biopsi måste patienten ligga kvar på sjukhuset några timmar efter provtagningen. Leverelastografi, vilken mäter leverstelheten som ett indirekt mått på leverfibros, är en effektiv icke-invasiv metod som sedan 2015 rekommenderas av European Association for the Study of the Liver (EASL) [1] för bedömning av fettlever och leverfibros. Leverelastografi med ultraljudsbaserad 2D-skjuvvågs (shear wave)-elastografi (SWE) anses vara den mest optimala metoden. Genom att mäta leverstelheten upp till 10 gånger på samma ställe i levern ges en skattning av fibrosgraden. I cirka 16–20 procent av fallen är dock variationen i de ingående mätningarna för stor, vilket gör resultaten osäkra.
Syftet med avhandlingsarbetet [2] var att identifiera faktorer som påverkar osäkerheten i mätresultatet vid elastografi, samt att utvärdera möjlig hantering av dessa. Totalt analyserades 12 120 SWE-mätningar från 388 vuxna patienter med kronisk leversjukdom, utförda mellan 2014 och 2018.
Avståndet mellan ultraljudsproben och leverytan var större för män jämfört med kvinnor. Även elastografi-mätresultaten var högre för män, vilket sannolikt berodde på den ökade mängden intrabdominellt fett (högre bukhöjd, mätt som sagittal–abdominell diameter).
Förekomst av fettlever och ökat avstånd till leverytan gav upp till 3 gånger större osäkerhet i mätresultaten. Ålder, rökning, kön, levercirros eller användning av kardiovaskulär medicinering var inte associerade med variationen i mätresultaten.
Osäkerhet till följd av stort avstånd till leverytan (≥ 2,5 cm) reducerades genom ökat sondtryck, vilket minskade andelen suboptimala undersökningar från 17,0 till 9,8 procent.
Olika patientpositionering påverkade resultaten såtillvida att patientgruppen med låg uppmätt fibrosgrad i ryggläge erhöll högre mätvärden i sidoläge medan patientgruppen med högre fibrosgrad i ryggläge fick lägre mätvärden i sidoläge. Den sistnämnda gruppen hade större mängd intraabdominellt fett (högre bukhöjd), och sidolägesposition minskade sannolikt det intraabdominella trycket på levern.
Sammanfattningsvis: genom användning av ökat sondtryck vid leverelastografi av överviktiga erhålls säkrare mätresultat och möjliggörs uppföljning efter livsstilsförändringar. Leverelastografi-mätresultatet korrelerar med ökad mängd intraabdominellt fett, vilket innebär risk för falskt höga mätresultat. Denna risk kan utvärderas genom jämförelse med ytterligare mätning i sidolägesposition.
