Egenreferat. Kotkompressionen är den vanligaste osteoporosfrakturen och leder till ökad risk för morbiditet och mortalitet. Trots detta förblir två tredjedelar odiagnostiserade i den kliniska vardagen. En tidigare kotkompression är en stark riskfaktor för nya frakturer, särskilt för nya kotkompressioner. Då det finns effektiv läkemedelsbehandling som minskar risken för nya frakturer är det viktigt att kotkompressioner diagnostiseras. VFA (Vertebral fracture assessment) är en etablerad och validerad metod med vilken kotkompressionen kan identifieras utifrån den sidobild av ryggen som tas i samband med DXA-bentäthetsmätning, Figur 1. VFA har hög sensitivitet och specificitet för att diagnostisera måttliga och svåra kotkompressioner. Enstaka studier har även visat god precision för lätta kotkompressioner. Studier på röntgenverifierade kotkompressioner visar associationer med framtida fraktur, men studier avseende VFA-diagnostiserade lätta kotkompressioner och frakturprediktion saknas.

I en prospektiv populationsstudie (Sahlgrenska University Hospital prospective evaluation of risk of bone fractures, SUPERB) undersökte vi om lätta kotkompressioner, diagnostiserade med VFA, var associerade med frakturrisk. 3 028 kvinnor i åldern 75–80 år genomgick DXA med VFA och fyllde i frågeformulär rörande kliniska riskfaktorer för fraktur. Förekomst av kotkompression klassificerades enligt Genants semikvantitativa metod. Incidenta frakturer var röntgenverifierade. Kvinnor med lätt kotkompression (n = 264) eller måttlig och/eller svår kotkompression (n = 349) jämfördes med kvinnor utan kotkompression (n = 1 482). De framtida frakturerna delades in i tre grupper: någon typ av fraktur, kotkompression eller osteoporosfraktur (höft, kota, handled, överarm, bäcken).

Under 3,6 års uppföljningstid fick 260 kvinnor någon typ av fraktur och 213 kvinnor fick en osteoporosfraktur. Av kvinnorna med lätta kotkompressioner fick 13,6 procent en osteoporosfraktur, att jämföra med 7,4 procent i kontrollgruppen. Risken för framtida osteoporosfraktur var 86 procent högre i gruppen med lätta kotkompressioner jämfört med den utan. Sambandet kvarstod även efter justering för kliniska riskfaktorer och lårbenshalsens bentäthet. Liknande samband sågs mellan svårare kotkompressioner identifierade med VFA och risk för nya frakturer. Vår slutsats är att lätta kotkompressioner, upptäckta med VFA i samband med bentäthetsmätning, bör tas i beaktande vid frakturriskbedömning hos äldre kvinnor.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Mattias Lorentzon har erhållit föreläsnings- eller konsultarvode från Amgen, Lilly, Meda, UCB, Renapharma, Radius Health, Consilient Health, GE Lunar och Tromp Medical.