Avhandling. När nya läkemedel godkänns har de studerats i kliniska studier och ofta visat bättre effekt än redan tillgängliga behandlingar. Därför är det viktigt att dessa behandlingar snabbt börjar användas i vården. Nya behandlingar innebär ofta en ökad kostnad, och för att använda samhällets resurser på bästa sätt gäller det att rätt patienter får tillgång till relevant behandling inom rimlig tid.

När en ny behandling introduceras i vården tar det ofta flera år innan alla patienter som skulle ha nytta av behandlingen erbjuds den. Detta är ett särskilt stort problem vid behandlingar till patienter med kronisk sjukdom. Med tillgång till elektroniska journaler, databaser och register borde implementering kunna ske mer systematiskt och effektivt.

Som del i en avhandling [1] undersöktes hinder för att implementera ny behandling i klinisk praxis, och en metod utvecklades för att systematiskt implementera nya behandlingar till patienter med kronisk sjukdom.

Umeås hjärtsviktspopulation på 1 924 patienter studerades retrospektivt utifrån tillgängliga journaldata. Som exempel användes introduktionen av sakubitril–valsartan med PARADIGM-HF-studiens kriterier [2].

Vi fann att ett stort hinder för att implementera sakubitril–valsartan i vården är att patienter i kliniken inte uppfyller de strikta kriterierna i kliniska studier. Endast en fjärdedel av Umeås hjärtsviktspatienter uppfyllde kriterierna från PARADIGM-HF-studien. Detta berodde framför allt på att patienterna i kliniken var cirka 10 år äldre. Ett överraskande resultat var att vi, jämfört med den kliniska studien, hade en ännu lägre andel kvinnor som uppfyllde alla kriterier. Det berodde på att kvinnor inte behandlades med rekommenderade doser av ACE-hämmare/ARB (angiotensinreceptorblockerare) i samma utsträckning som män, vilket förklarades av biologiska könsskillnader som att kvinnorna var äldre, hade lägre kroppsvikt och sämre njurar.

En ny metod för regional implementering utvecklades, som systematiskt selekterar ut lämpliga patienter utifrån objektiva kriterier, se Figur 1. Därefter kallas patienterna med ett informationsbrev för att diskutera behandlingen. Eftersom metoden utgår från objektiva kriterier garanteras att endast patienter med rätt profil erbjuds behandling, vilket är mest kostnadseffektivt och säkert utifrån tillgänglig evidens.

Den systematiska introduktionsmetoden är utformad för att kunna anpassas till valfri behandling. Vi hoppas att det kommer bli en användbar metod i vården när nya effektivare behandlingar ska implementeras till patienter med kronisk sjukdom.