Egenreferat. Sen avnavling innebär att vänta någon till några minuter med att klippa navelsträngen på ett nyfött barn, ofta tills placenta har avgått. Den optimala tidpunkten är inte fastställd. Sen avnavling medför många fördelar för det nyfödda barnet och rekommenderas därför i Sverige sedan 2008.

När fördelarna med sen avnavling blir mer kända, ökar också risken för en tro på större fördelar om man väntar ännu längre. En ytterlighet är så kallad lotusfödelse, då man inte navlar av, utan låter placentan vara kvar tills den faller av spontant. En mindre uttalad variant är att man väntar med avnavling till 1–2 timmar efter partus. Information om fördelarna med dessa varianter av sen avnavling sprids på internet, trots att det inte finns något vetenskapligt stöd för att fördröja avnavlingen ytterligare efter att placenta har avgått.

En fullgången pojke (födelsevikt 4 138 g) föddes välmående efter vaginal förlossning [1]. Apgarpoängen var 9-10-10 och navelsträngsprov visade pH 7,24 och Hb 226 g/l. Han lades på mammans bröst medan hennes bristning suturerades. Under tiden lät man bli att klampa navelsträngen, samtidigt som placenta låg på en lägre nivå än barnet. Vid 50 minuters ålder fann man pojken blek och slapp. Han togs till barnbordet samtidigt som neonataljouren tillkallades. Han var då blekgrå i färgen, andades ytligt, hade en kapillär återfyllnad på 4 sekunder och var perifert kall. Han lades in på neonatalavdelningen under misstanke om septisk chock och ordinerades antibiotika. Vid två timmars ålder var pH 6,95, basöverskott –18, laktat 13,9 mmol/l och Hb 146 g/l. Barnet gavs natriumklorid (10 ml/kg) på grund av metabol acidos. Ekokardiografi visade strukturellt normalt hjärta, men tecken till hypovolemi. Vid följande blodprovstagningar noterades Hb-värden på 131, 113 och 108 g/l. Barnet erhöll en blodtransfusion på 15 ml/kg.

För att utesluta eller bekräfta blödningskällor utfördes ultraljud av hjärna, lever, njurar och binjurar samt lungröntgen. Samtliga var normala liksom test för fetalt hemoglobin hos mamman. Inga tecken till blödningssjukdom kunde hittas hos pojken. Placentan kastades i samband med förlossningen och gick inte att undersöka. Blododling var negativ. Efter blodtransfusion stabiliserades pojkens hemoglobinvärden och spädbarnsstatus var normalt vid utskrivningen.

Författarnas slutsats är att barnets blodförlust var en följd av att blodet transfunderats från pojken till placenta när han låg på mammans bröst. Det snabba hemoglobinfallet, att andra orsaker till blödning kunnat avskrivas samt att pojken stabiliserades helt efter blodtransfusion talar för detta. Placentan var placerad på en lägre nivå än barnet, vilket bedöms ha bidragit till blodflödet. Författarna rekommenderar därför att navelsträngen klampas senast då placenta avgår. Om föräldrarna önskar en ännu senare avnavling än så kan positionering av placenta ovan barnets nivå vara av värde.