Egenreferat.Typ 2-diabetes är en oberoende riskfaktor för hjärt–kärlsjukdom och dödlighet även hos patienter behandlade för olika riskfaktorer. Under de senaste åren har stora, placebokontrollerade kliniska prövningar visat att tillägg av glukagonlik peptid-1 (GLP-1)-receptoragonister eller natriumglukossamtransportör 2 (SGLT2)-hämmare minskar förekomsten av hjärt–kärlhändelser när de adderas till standardterapin. Nya europeiska riktlinjer anger dessa läkemedel som förstahandsval vid diabetesbehandling. Detta råd har ifrågasatts, eftersom deltagarna i de kliniska prövningar som legat till grund för godkännandet av SGLT2-hämmare och GLP-1-receptoragonister i allmänhet hade metformin som bakgrundsterapi. Man antar med andra ord att den hjärtskyddande effekten av de nya läkemedlen kanske förutsätter närvaro av metformin. 

Denna kliniskt viktiga fråga studerades i en nyligen publicerad efterundersökning av REWIND-studien som utvärderade GLP-1-receptoragonisten dulaglutid avseende hjärt–kärlhändelser hos 9 901 patienter med typ 2-diabetes (46 procent kvinnor; medelålder 66 år) och antingen en tidigare hjärt–kärlhändelse (31 procent) eller hög risk för en sådan (69 procent) [1]. De randomiserades till endera dulaglutid eller placebo. Av studiedeltagarna behandlades 81 procent med metformin vid studiens start, medan 19 procent inte gjorde det. Effekten av dulaglutid utvärderades efter i genomsnitt 5,4 år och efter justering för kliniska karakteristika som skilde sig mellan patienter med respektive utan metformin vid studiestarten. 

Jämfört med metforminbehandlade patienter var de utan metformin äldre, oftare kvinnor, till lägre andel överviktiga samt hade en högre förekomst av tidigare hjärt–kärlhändelser, hjärtsvikt och njursjukdom. 

Det primära utfallsmåttet, förekomsten av en kardiovaskulär händelse inklusive död, skiljde sig inte signifikant mellan deltagare med metformin jämfört med dem utan metformin vid studiestarten (justerad hazardkvot 0,92; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,81–1,05 mot 0,78; 95KI 0,61–0,99; P för interaktion 0,18). Inte heller förelåg någon skillnad vad avser effekten på småkärlssjukdom (ögon, njurar, nervsystem) hos dem med respektive utan metformin (justerad hazardkvot 0,84; 95KI 0,76–0,93 mot 1,00; 95KI 0,80–1,24; P för interaktion 0,17). 

Sammanfattningsvis talar den nypublicerade analysen för att den hjärtskyddande effekten av dulaglutid hos patienter med typ 2-diabetes med hjärt–kärlsjukdom eller hög risk för sådan inte är beroende av samtidig metforminbehandling. Den stöder därmed de europeiska riktlinjernas rekommendationer.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Lars Rydén har deltagit i utbildningsaktiviteter i regi av läkemedelsföretag verksamma inom kardiovaskulär medicin samt i kliniska prövningar av diabetesläkemedel. Han har också anlitats av olika läkemedelsföretag som expert och föreläsare.