Avhandling. Vid bipolär sjukdom krävs oftast underhållsbehandling med stämningsstabiliserande läkemedel för att förhindra insjuknande i depressiva och maniska episoder. I en avhandling baserad på tre delstudier från Umeå universitet undersöktes faktorer som påverkar läkemedelsbehandling vid bipolär sjukdom. Arbetet baserades på 1 564 patienter från LiSIE-studien, där journaldata granskades retrospektivt.

I den första studien undersöktes orsaker till avslutad litiumbehandling. Då litium utgör första linjens behandling, med överlägsen evidens vad gäller att förebygga akuta skov och suicid, var det av vikt att kartlägga varför patienter kan ha svårt att tolerera behandlingen. Vi fann att litium sattes ut hos hälften av alla 873 behandlade patienter och i majoriteten av fallen (62 procent) på grund av biverkningar. Resultaten belyser vikten av förbättrad biverkningshantering, kontinuerlig uppföljning och metoder för att nå följsamhet till behandling.

Den andra studien kartlade sjukdomsförloppet efter avslutad litiumbehandling hos 194 patienter med bipolär sjukdom typ 1 eller schizoaffektiv sjukdom och bipolär sjukdom typ 2 eller annan bipolär sjukdom. Bipolär sjukdom typ 1 och 2 skiljer sig huvudsakligen åt gällande manins svårighetsgrad. Depressiva episoder förekommer vid båda typer men är endast obligat kriterium för bipolär sjukdom typ 2. Ämnet prioriterades då det är oklart om litium har lika god effekt vid bipolär sjukdom typ 2 som vid typ 1. Vi fann ett fördubblat behov av slutenvård, från 86 till 185 vårdtillfällen och från 2 218 till 4 240 vårddagar, under tvåårsperioden efter utsättning av litium jämfört med perioden före utsättning. Ökningen kunde enbart tillskrivas patienter med bipolär sjukdom typ 1 eller schizoaffektiv sjukdom. Resultaten talar för att tröskeln för litiumutsättning bör vara högre för denna grupp.

I den tredje studien undersöktes suicidalt beteende hos 206 patienter med bipolär sjukdom och ADHD efter insättning av centralstimulerande läkemedel. Centralstimulantia har visat sig kunna förebygga maniska episoder om de används som tillägg till stämningsstabiliserande läkemedel. Ingen tidigare studie har kartlagt dess effekt på suicidalt beteende. Vi fann att avsiktliga självskadehandlingar och suicidförsök minskade under sexmånadersperioden efter insättning av centralstimulantia, både vad gäller antal försök och antal individer med genomförda handlingar. Den observerade minskningen kvarstod under tvåårsperioden efter insättning (oddskvot 0,63). Detta stärker rekommendationen att förskriva centralstimulantia till denna patientgrupp, så länge stämningsstabiliserande läkemedel används samtidigt.