Egenreferat. Många riskfaktorer för svår covid-19 har identifierats, men i tidig fas av sjukdomen är det omöjligt att förutse förloppet för den enskilda patienten. Det är därför angeläget att hitta effektiv terapi innan sars-cov-2-infekterade personer blir kritiskt sjuka. Ett genetiskt angreppsätt har nu använts för att identifiera terapeutiska målmolekyler vid covid-19.

I en internationell studie som utgick från USA:s veterandepartement i Boston undersöktes genetiska skillnader mellan individer som drabbades av svår covid-19-infektion och kontrollpersoner [1]. Svår covid-19 definierades som sjukhuskrävande, och sammanlagt 7 554 patienter jämfördes genetiskt med > 1 miljon populationsbaserade individer. I valet av vilka gener som skulle studeras utgick man från generna för 1 263 proteiner där det finns något läkemedel som angriper eller påverkar proteinet. ACE-2 (angiotensinkonvertas-2) och IFNAR2 (interferon alfa-receptor-2) identifierades som två proteiner starkt kopplade till svår covid-19. Då ACE-2 är receptorn för sars-cov-2 är kanske inte detta fynd så förvånande. Redan i dag har rekombinant ACE-2 försöksvis administrerats vid svår covid-19 för att minska mängden replikerande virus. Inte heller kopplingen till IFNAR2 är helt förvånande då interferonsystemet är vårt viktigaste försvar mot virusinfektioner. Ett lågt uttryck av IFNAR2 och därigenom ett svagt interferonsvar ökar risken för allvarlig covid-19, vilket är i linje med andra studier som visat att olika defekter i interferonsystemet är förenade med ökad mortalitet i covid-19. Kan man då inte ge svårt sjuka patienter med covid-19 interferon? Tyvärr är inte saken så enkel, då tajmningen av ett interferonsvar är mycket betydelsefull eftersom interferon har både antivirala och proinflammatoriska egenskaper. Detta har visats experimentellt vid mers-cov-infektion, då interferonbehandling inom ett dygn efter infektion skyddade möss från ett dödligt sjukdomsförlopp, till skillnad från interferonterapi som gavs efter ytterligare ett dygn och som medförde en dödlig pneumoni, trots subletal infektionsdos. Nyligen har samma observation gjorts hos covid-19-patienter, där tidigt insatt interferon alfa-2b-behandling medförde en reducerad mortalitet medan terapi insatt sent i sjukdomsförloppet medförde en ökad mortalitet [2].

Sammanfattningsvis visar studien vilka möjligheter de nya genetiska metoderna innebär när det gäller att identifiera terapeutiska målmolekyler. Vidare ger resultaten i studien stöd för att rekombinant ACE-2 och typ I-interferon bör utvärderas som terapi vid covid-19.