Egenreferat. Orsaker till ihållande symtom med värk och trötthet som en antagen följd av fästingbett utgör en olöst medicinsk kontrovers. Vid Centrum för vektorburna infektioner, Uppsala, gjordes en klinisk och laborativ utvärdering av svenska vuxna som uppfyllde kriterierna för PTLDS (post treatment Lyme disease syndrome) i jämförelse med patienter med likartad sjukdomsbild men definitionsmässigt utan PTLDS [1].
Under 2015–2018 rekryterades 224 patienter med symtomduration längre än 6 månader. Alla bedömdes av infektionsspecialist och lämnade blod och cerebrospinalvätska för standardiserade hematologiska, biokemiska, mikrobiologiska och immunologiska analyser. De ombads även att bedöma sin hälsa och hälsorelaterade livskvalitet enligt RAND-36-skalan. Baserat på serologisk klassificering för fästingburna infektioner och dokumenterade objektiva tecken på borreliainfektion uppfyllde 85 (38 procent) av patienterna kriterierna för PTLDS. Dessa jämfördes sedan med övriga 139 patienter med likartad sjukdomsbild.
I PTLDS-gruppen rapporterade 86 procent erythema migrans, 15 procent hade tidigare dokumenterad neuroborrelios och 3,5 procent acrodermatitis chronica atrophicans. Inga signifikanta skillnader kunde dock påvisas avseende symtom, laboratorieresultat eller sjukdomsförlopp mellan patienter med PTLDS och de utan laboratoriebevis för borreliaexponering. De flesta symtom hos den totala gruppen patienter var trötthetsrelaterade (70 procent), muskuloskeletala (79 procent), neurologiska (82 procent) och neurokognitiva (57 procent). Fästingbett angavs av 74 procent. RAND-36-resultaten var signifikant lägre för alla åtta hälsodimensioner än för svensk befolkning i allmänhet. Tecken på immunologisk/inflammatorisk reaktivitet med myositantikroppar detekterades hos 20 procent av patienterna och antinukleära antikroppar hos 12 procent; fibrinogennivåerna var måttligt ökade i 21 procent av fallen och förhöjd reumatoid faktor noterades hos 6 procent.
PTLDS-gruppen skilde sig inte exklusivt i något avseende från de andra undergrupperna, vilka antingen saknade tidigare dokumenterade/rapporterade bevis på borrelios eller till och med saknade påvisbara serologiska tecken på exponering för borrelia. Resultaten tyder på att symtom som ofta kategoriseras som kronisk borrelios i den allmänna debatten inte är unikt kopplad till borreliainfektion. Emellertid uppvisade ca 20 procent av den totala gruppen patienter tecken på autoimmunitet. Ytterligare studier behövs därför för att belysa bakomliggande orsaker och mekanismer till PTLDS, och det finns all anledning att anta ett förutsättningslöst förhållningssätt.
