Egenreferat. Malignt melanom i ögats druvhinna – uvea – är den vanligaste typen av primär intraokulär malignitet. Över tid utvecklar nästan hälften av de patienter som diagnostiseras med sjukdomen metastaser, även om ögat opererats bort. Detta tros bero på att så kallade mikrometastaser lämnar primärtumören mycket tidigt. Dessa mikrometastaser kan sedan ligga vilande i flera år i till exempel benmärg och lever. När de väl börjar växa är prognosen dyster med medianöverlevnad om endast 4 till 15 månader. Till skillnad från de flesta andra cancersjukdomar har överlevnaden i uvealt melanom heller inte förbättrats på flera decennier.

I en nyligen publicerad studie utgick vi från gensekvensering av 76 tumörer och digital bildanalys av 8,3 miljoner tumörceller för att estimera dels när uveala melanom bildas i förhållande till när de upptäcks, dels när de BAP1-mutationer uppstår som har avgörande betydelse för metastasrisken [1]. Till vår hjälp hade vi även tidigare observationer av hur ofta dessa tumörceller delar sig. Tumörer växer i regel inte linjärt med konstant ökning av volymen, utan följer snarare en så kallad Gompertzkurva, uppkallad efter den brittiske matematikern Benjamin Gompertz (1779–1865). Detta innebär en långsammare tillväxt till en början, följt av en fas med snabbare tillväxt. Till slut planar tillväxthastigheten ut och når en platå.

Resultaten innebär att ett uvealt melanom av genomsnittlig storlek har bildats ett decennium eller mer före diagnos. BAP1-mutationen inträffar 0,5 till 5 år efter att primärtumören bildats, och detta sammanfaller med att mikrometastaser lämnar ögat, Figur 1. Resultaten belyser vikten av att utveckla och pröva adjuvant behandling för att förbättra överlevnaden vid sjukdomen. Modellen kan även tillämpas på andra solida tumörer: att döma av att mikrometastaser och cirkulerande tumörceller är vanliga vid flera andra tumörtyper finns det goda grunder för att betrakta cancer som en systemisk sjukdom redan innan kliniskt eller radiologiskt upptäckbara metastaser uppträder. Den viktigaste frågan för prognos, behandling och förståelse av dessa sjukdomar är därför inte om tumörceller redan har lämnat primärtumören och spridit sig i kroppen, utan om och i så fall hur dessa tumörceller förmår etablera viabla och växande makrometastaser.