Egenreferat. I Sverige finns över 2 miljoner lagligt ägda skjutvapen. Samtidigt lever upp till 150 000 personer med en demensdiagnos. I ett åldrande samhälle såsom Sverige kommer sjukvård och lagstiftare att möta utmaningar vad gäller vapeninnehav, då en del personer som äger ett skjutvapen och drabbas av demens kan utgöra en säkerhetsrisk. Äldre begår sällan grova brott, men från andra länder har beskrivits ett mindre antal mord begångna av personer med demens och en ökad suicidrisk i samband med att demensdiagnos ställs. Enligt svensk lag är läkare skyldiga att anmäla till polisen om en person bedöms olämplig att inneha vapen [1]. Hittills saknas statistik om hur stor denna grupp är samt tydliga nationella riktlinjer för hur lämplighet att äga skjutvapen ska bedömas i denna grupp eller när exakt vapnet ska avlägsnas. Vi har i en registerstudie undersökt och beskrivit ägande av skjutvapen hos personer med demenssjukdom i Sverige och vilka egenskaper som är prediktorer för läkares beslut att polisanmäla en person som olämplig att inneha skjutvapen under 2007–2016 [2]. Svenska registret för kognitiva sjukdomar/demenssjukdomar har använts.

Vi fann att 1 823 av 53 384 personer med demens ägde skjutvapen och att 419 anmäldes till polisen som olämpliga ägare. Vapenägare var övervägande yngre (här under 79 år), män, ensamboende och utan hjälp av hemtjänst. De viktigaste prediktorerna för att rapporteras till polisen var: att leva med en annan person (standardiserad koefficient [SC] 0,23), frontotemporal demens (SC 0,18), antipsykotikarecept (SC 0,18), diagnos vid minnes-/kognitiv klinik (SC – 0,27), kvinnligt kön (SC 0,18), lindrig (SC – 0,25) och måttlig (SC – 0,21) demens och hypnotikarecept (SC 0,17). Standardiserade koefficienter är regressionskoefficienter som standardiserats för att visa vilken variabel som har starkast effekt.

Sålunda är vapenägare med demens mestadels yngre män som fortfarande levde mer självständiga liv. Beslutet att ta bort ett vapen baserades inte enbart på en demensdiagnos, utan en kombination av faktorer övervägdes. Dessutom visar vår studie att frågan om eventuellt vapeninnehav ofta inte ställts till dessa patienter.