Egenreferat. Personer som lever med Parkinsons sjukdom får till följd av sjukdomens progress olika symtom och funktionsnedsättningar som påverkar deras förmåga att utföra och delta i vardagliga aktiviteter. Det kan i sin tur leda till att personen upplever en minskad livstillfredsställelse. Livstillfredsställelse är beroende av personens adaptationsförmåga, alltså hur hen lyckas anpassa sig till sin livssituation, och är ett viktigt mål i rehabilitering för personer med livslånga neurologiska sjukdomar. Det saknas dock kunskap om livstillfredsställelse och adaptation hos personer med Parkinsons sjukdom. Denna kunskap behövs för att kunna utveckla rehabiliteringsinsatser som kan göra att personerna uppnår och bibehåller en hög tillfredsställelse med sin livssituation, trots sjukdomen och dess konsekvenser. Syftet med den här studien [1], genomförd av forskare vid Lunds universitet inom det strategiska forskningsområdet Multipark, var att få en djupgående förståelse för betydelsen av livstillfredsställelse och adaptation hos personer med lindrig till måttlig Parkinsons sjukdom.

Studien gjordes med kvalitativ metodik för att få en förståelse för det inre perspektivet och kunskap från individernas erfarenheter. Datainsamlingen skedde genom djupintervjuer där 13 individer (9 kvinnor, 3 män och 1 icke-binär) med lindrig till måttlig Parkinsons sjukdom deltog. Medelåldern hos deltagarna var 54 år och genomsnittstiden från diagnos var 3,4 år. Intervjuerna analyserades med en fenomenologisk hermeneutisk analysmetod för att utforska betydelsen av livstillfredsställelse och adaptation.

Vi såg att deltagarna var i en anpassningsprocess till sin nya livssituation. Vi fann två ganska tydliga grupper: en där deltagarna adapterade genom acceptans och en annan där deltagarna kämpade emot sjukdomen och dess konsekvenser. I analysen skapades åtta teman som beskriver olika situationer i livet med Parkinsons sjukdom. Dessa teman illustrerar betydelsen av livstillfredsställelse och adaptation, vilket påverkas av acceptans eller motstånd. Acceptans gör adaptation och livstillfredsställelse möjliga, medan motstånd är ett hinder för både adaptation och livstillfredsställelse. Genom att förstå länken mellan adaptation och livstillfredsställelse kan hälso- och sjukvårdprofessioner utveckla rehabiliterande insatser för personer med Parkinsons sjukdom.

För att kunna utveckla dessa insatser behövs dock ytterligare kunskap om hur den individuella förändringsprocessen faktiskt går till. Därför kommer vi i nästa studie att utforska förändringsprocessen vid Parkinsons sjukdom för att förstå hur hälso- och sjukvården kan stödja personerna genom en god adaptationsprocess och på så vis uppnå en hög livtillfredsställelse.