Egenreferat. Referentgranskning (peer review) innebär att manuskript utvärderas av kollegor med liknande kompetens som författaren. Systemet har kritiserats för att vara långsamt och långt ifrån opartiskt, men fortsätter alltjämt att vara ett grundkrav inom vetenskaplig publicering.

Trots sin betydelse är referentgranskning ett obetalt och tidskrävande arbete, som oftast inte ger någon direkt ersättning till granskaren. Med en ökande vetenskaplig produktion har det blivit svårare att hitta granskare. Detta fenomen har hittills varit sparsamt studerat inom det medicinska fältet.

En nyligen publicerad studie analyserar redaktionella data för den oftalmologiska tidskriften Acta Ophthalmologica under perioden 2010–2020 [1]. Det årliga antalet inkomna manuskript ökade med 140 procent under tidsperioden. Av över 15 000 inskickade manuskript referentgranskades en tredjedel. Antalet inbjudna granskare för att erhålla en referentgranskning ökade från 1,9 till 2,6. Däremot sågs inga större förändringar av antalet referenter per manuskript (1,8), granskningar per granskare och år (1,3) eller tiden för att sammanställa en granskning (3 veckor). Dock ökade andelen manuskript som refuserats av redaktörerna före granskning (från 48 till 67 procent). Under 2020 ökade antalet inskickade artiklar kraftigt, vilket tolkas som en konsekvens av covid-19. Under pandemin har många forskare fått pausa kliniska projekt för att i stället sammanställa redan insamlade data, vilket lett till ett ökat antal inskickade manuskript även inom icke-covidforskning. Studien fann också att amerikanska forskare tillfrågades mer frekvent än asiatiska kollegor, relativt publicerade artiklar i tidskriften. Amerikanska forskare tackade också oftare nej till granskningsförfrågningar.

Studien visar att det blivit svårare att hitta referentgranskare, också inom medicinsk forskning. Däremot verkar denna utveckling inte leda till kvantitativt sämre granskning, eftersom antalet granskare per manuskript och tid per granskning närmast hållit sig konstant. Sammanfattningsvis kan två strategier urskiljas för att hantera ett ökande antal manuskript. Dels kan andelen manuskript refuserade före granskning göras större, dels kan fler aktiva granskare rekryteras. I framtiden kan en bredare geografisk spridning bland granskare vara önskvärd för att jämnare fördela ansvaret för ett välfungerande referentsystem.