Egenreferat. Celiaki är en mag–tarmsjukdom som drabbar omkring 1 procent av världens befolkning och med en hög förekomst i de nordiska länderna. I en tidigare studie från Sverige har forskare funnit att såväl sjukvårdsförbrukning som läkemedelsanvändning ökar hos patienter med celiaki, vilket delvis anses förklaras av sjukdomens omfattande samsjuklighet [1]. Trots att många av de associerade sjukdomarna är förknippade med signifikanta funktionsnedsättningar saknas studier som undersöker arbetsförmågan hos patienter med celiaki.

I en nationell kohortstudie [2] identifierades 16 005 patienter med en befintlig celiakidiagnos år 2015 samt 4 936 patienter som erhöll en celiakidiagnos mellan åren 2008 och 2015. Samtliga inkluderade patienter matchades med upp till 5 kontroller från den allmänna populationen. Med hjälp av data från svenska hälso- och socialförsäkringsregister undersöktes hur sjukfrånvaron hos patienter med celiaki utvecklades före och efter diagnos i jämförelse med kontroller från den allmänna populationen.

Patienter med celiaki hade i genomsnitt 42,5 dagars sjukfrånvaro under 2015, medan motsvarande siffra för kontroller var 28,6 dagar – en skillnad på 49 procent. Fördelningen av sjukfrånvaron var emellertid ojämn då 60 procent av den totala sjukfrånvaron kunde härledas till 7 procent av patienterna. Redan 5 år före diagnos sågs en ökad sjukfrånvaro hos patienterna med celiaki, och efter diagnos steg sjukfrånvaron ytterligare, trots förmodad behandling med glutenfri kost (Figur 1).

Detta är den första studien som med hjälp av nationella registerdata kunnat påvisa en nedsatt arbetsförmåga såväl före som efter celiakidiagnos, samt att antalet dagar med sjukfrånvaro vid celiaki ligger på samma nivå som vid andra mag–tarmsjukdomar, såsom ulcerös kolit. Anledningen till den förhöjda sjukfrånvaron är ännu inte klarlagd, men troligen utgör samsjuklighet en betydande faktor, då psykiska sjukdomar som depression och ångest tidigare visat sig vara överrepresenterade hos patienter med celiaki. Noterbart är även att den förhöjda sjukfrånvaron är koncentrerad till ett fåtal patienter, med en överrepresentation av individer med lägre utbildningsnivå. Sammantaget belyser detta vikten av att identifiera de få patienterna med ökad risk, och möjligen skulle preventiva insatser riktade till patienter med risk för samsjuklighet kunna vara en god strategi för att uppnå detta.