Egenreferat. Patienter med febril urinvägsinfektion utgör en stor patientgrupp som får intravenös antibiotikabehandling, vanligtvis cefotaxim. Ökande antibiotikaresistens och brist på nya antibiotika gör att vi måste sträva mot preparat som i lägre grad bidrar till resistensutvecklingen. Temocillin har använts i några europeiska länder sedan 1980-talet, men finns endast på licens i Sverige. Temocillin har ett smalt spektrum med aktivitet mot Enterobacterales, inklusive flertalet ESBL-producerande stammar. Det saknar aktivitet mot grampositiva och anaeroba bakterier och Pseudomonas aeruginosa.  

Denna behovsstyrda studie [1], som gjordes i samarbete med 12 svenska sjukhus, är en del av Folkhälsomyndighetens regeringsuppdrag att studera hur existerande antibiotika kan användas på bästa sätt. Studien var en randomiserad kontrollerad öppen studie, men blindad för laboratoriepersonal som analyserade fecesproven med en framtagen odlingsbaserad metod. Hypotesen var att temocillin orsakar mindre ekologiska störningar i tarmens mikrobiota jämfört med cefotaxim (superiority-analys), men med bibehållen klinisk och bakteriologisk effekt (non inferiority-analys). Den primära effektvariabeln var kolonisation med Enterobacterales med nedsatt känslighet mot tredje generationens cefalosporiner och/eller kolonisation med Clostridioides difficile.

Till studien randomiserades kvinnor och män med minst ett tecken eller symtom på pyelonefrit, positiv urinsticka och feber (> 38,0 °C), samt behov av intravenös antibiotikabehandling. De fick antingen temocillin (2 gram × 3, enligt rekommendation från EUCAST [European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing] 2020) eller cefotaxim (1–2 gram × 3) i minst 3 dagar. Därefter kunde orala antibiotika ges. Behandlingen pågick totalt i 7–10 dagar, upp till 14 dagar vid bakteriemi. Fecesprov togs före studiestart, direkt efter sista dos studieläkemedel och en vecka efter avslutad antibiotikabehandling.

Studien pågick mellan 2016 och 2019, och 152 patienter med febril urinvägsinfektion inkluderades. Studien visade att behandling med temocillin ledde till lägre ekologisk störning i mikrobiotan, främst på grund av färre antibiotikaresistenta bakterier i tarmen, jämfört med cefotaxim. Den primära effektvariabeln uppfylldes av 18/68 (26 procent) i temocillingruppen och 30/62 (48 procent) i cefotaximgruppen (riskskillnad –22 procent; 95 procents konfidensintervall –42 till –3 procent). Non-inferiority påvisades mellan behandlingsgrupperna för klinisk och bakteriologisk effekt, både tidigt (dag 3–4) och sent (7–10 dagar) efter avslutad antibiotikabehandling (Figur 1). Upplevda biverkningar var likvärdiga mellan grupperna. Detta är den första randomiserade kliniska studien av temocillin där den av EUCAST nyligen rekommenderade dosen 2 g × 3 studerats.

Studiens resultat tyder på att temocillin har potential att vara ett bra behandlingsalternativ vid febril urinvägsinfektion och kan bidra till minskad spridning av resistenta tarmbakterier på sjukhus.