Egenreferat. Minst 6 procent av alla personer med stroke får senare epilepsi. I en svensk observationsstudie sågs en ökad risk för död för personer med epilepsi efter stroke, men vad som ligger bakom sambandet är oklart. Bland underliggande dödsorsaker dominerar hjärt–kärlsjukdomar, medan död till följd av epileptiska anfall är ovanligt. Inom epilepsifältet diskuteras allt mer om vissa antiepileptiska läkemedel med leverenzyminducerande egenskaper (till exempel karbamazepin) kan ha negativa effekter vid hjärt–kärlsjukdom genom interaktioner med läkemedel som förebygger ny stroke.

I en registerbaserad observationsstudie har vi nu undersökt risken för död vid behandling med olika antiepileptiska läkemedel [1]. I Riksstroke, Patientregistret och Läkemedelsregistret identifierades 4 409 personer med nyinsatt behandling för epilepsi efter stroke, av vilka 2 577 personer med samma läkemedelsbehandling (monoterapi) under hela uppföljningstiden inkluderades i studien. Utfallsmåtten »död oavsett orsak« respektive »död i kardiovaskulär sjukdom« undersöktes med överlevnadsanalyser justerade för bland annat ålder, strokens svårighetsgrad och vaskulära riskfaktorer.

De patienter som behandlades med lamotrigin i monoterapi hade lägre mortalitet jämfört med referensgruppen som behandlades med karbamazepin (hazardkvot [HR] 0,72; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,60–0,86). Behandling med valproat var förknippad med ökad mortalitet (HR 1,40; 95KI 1,23–1,59). Gruppen som behandlades med levetiracetam hade lägre risk för kardiovaskulär död (HR 0,77; 95KI 0,60–0,99), men vi fann ingen signifikant skillnad avseende generell mortalitet (HR 0,96; 95KI 0,80–1,15). Känslighetsanalyser gjordes för att minska risken för att epilepsins svårighetsgrad eller ändrat förskrivningsmönster över tid låg bakom sambandet.

Studien är den första som visar att risk för död varierar med val av antiepileptisk behandling vid epilepsi efter stroke. Resultaten stödjer aktuella expertrekommendationer att lamotrigin eller levetiracetam är lämpliga förstahandsval. Det bör betonas att studier av detta slag inte kan fastställa orsakssamband och att resultaten inte går att generalisera till patienter som har behov av terapirevision (tillägg eller byte av behandling) för att uppnå anfallsfrihet.