Egenreferat. För att få en bild av antalet sjukhusvårdade patienter som har en infektionsrelaterad huvuddiagnos behövs en omklassificering av diagnoskoder. Även om ICD-10-systemets första kapitel (A00–B99) enbart innehåller infektionsdiagnoser utgör patienter med dessa diagnoser endast cirka 25 procent av slutenvårdstillfällen med infektionssjukdom (till exempel återfinns diagnoser för lunginflammationer på J12–J18, mjukdelsinfektioner på L01–L08 osv).

I den aktuella studien gjordes en sådan omklassificering enligt följande princip: som infektionsdiagnoser räknades sjukdomar där infektion med en mikroorganism bedömdes vara den sannolika orsaken till sjukhusinläggningen och där behandlingen i första hand bestod av antimikrobiella medel; se [1] för mer detaljer. På så vis klassificerades alla ICD-10-diagnoser till infektionsdiagnoser (ID) eller icke-infektionsdiagnoser (non-ID). Klassifikationen applicerades sedan på aggregerade data från Socialstyrelsens patientregister, baserat på huvuddiagnos vid utskrivning. Studien omfattar åren från 1998 (när ICD-10 infördes nationellt) till 2019 (året före covid-19). Utfallsmåtten var antal sjukhusinläggningar, medelvårdtid och antal vårddygn.

Vi fann att den åldersstandardiserade incidensen av sjukhusinläggning för ID ökade med 32 procent, från 17,4 till 23,0 per 1 000 personår. Samtidigt minskade motsvarande siffra för non-ID med 25 procent, från 147 till 110. Medelvårdtiden minskade mindre för ID, från 6,4 till 5,9 dygn, än för non-ID, från 5,9 till 4,6 dygn. Därmed ökade andelen av samtliga vårddygn där en infektionssjukdom ansågs ha orsakat inläggningen från 11 till 21 procent under studieperioden. Denna andel ökade i alla åldrar, men den största ökningen återfanns bland de allra äldsta.

Även om det finns fallgropar med denna metodologi är vår tolkning att resultaten indikerar en ökande incidens av infektionssjukdomar som kräver sjukhusvård. Antalet slutenvårdsplatser har minskat i Sverige under studieperioden, och våra resultat pekar på en skiftande patientsammansättning, med en allt större andel patienter med infektion som huvudsaklig orsak till sjukhusvård. Med tanke på den förväntade demografiska utvecklingen, med en ökande andel äldre i befolkningen, är det sannolikt att trenden kommer att bestå. Detta skulle innebära ett långsiktigt behov av att upprätthålla och stärka kompetensen kring infektionssjukdomar och deras behandlingar.