Egenreferat. Under covid-19-pandemin har ST-utbildningen skjutits upp när en stor del av sjukvården ställdes om för att ta hand om patienter med covid-19. Detta riskerar att förvärra bristen på specialistläkare, vilket i sin tur kan minska möjligheterna att beta av vårdskulden [1]. Internationella studier av pandemins påverkan på ST-läkarnas utbildning visar på minskade utbildningsaktiviteter, minskad kirurgisk träning och omplacering av ST-läkare för att vårda covid-19-sjuka patienter [2]. Däremot har det, såvitt vi vet, inte tidigare funnits vetenskapliga studier av hur det sett ut för svenska ST-läkare.

Som en del i COPE Staff-studien, som syftar till att studera den psykosociala arbetsmiljön och upplevelsen av att arbeta med eller nära gravida, födande och nyfödda under covid-19-pandemin, bjöds alla deltagande ST-läkare till att svara på ytterligare en enkät med fokus på ST-utbildningen under pandemin.

162 ST-läkare inom gynekologi och obstetrik svarade på enkäten. 69 procent var oroliga över att kvaliteten på ST-utbildningen skulle påverkas negativt av pandemin, 95 procent angav att utbildningsmoment ställts in (till exempel interna och externa randningar, A- och B- respektive C-målskurser, handledning, annat), 70 procent hade opererat mindre under pandemin än före och 7 procent skulle inte uppnå specialistkompetens på utsatt tid. Jämförande analys visade att seniora ST-läkare i större utsträckning rapporterade inställda randningar (30 procent vs 15 procent, P = 0,02) och att de opererat mindre under pandemin (80 procent vs 64 procent, P = 0,02) än juniora ST-läkare. Det fanns även en påverkan på arbetsmiljön: 30 procent hade blivit omplacerade till en covid-19-avdelning, 69 procent hade haft extra arbetstimmar och 11 procent hade utfört arbetsuppgifter som vanligen utförs av andra yrkeskategorier.

Den kvalitativa analysen av de 77 fritextsvaren visade på ytterligare områden som påverkats av pandemin. ST-läkare beskrev hur egen och kollegors sjukfrånvaro och vård av barn förhindrade deras utveckling mot specialist och även hade stor påverkan på privatlivet. Andra konsekvenser som beskrevs var stress över inte kunna ge optimal vård till sina patienter, brist på specialister som ledde till svårigheter att konsultera någon mer erfaren samt upplevelsen av att behöva utföra uppgifter över ens kompetensnivå. ST-läkarnas upplevelse av stöd från sin hemmaklinik var blandad. En del beskrev att det gjorts kartläggning av och plan för vad som behövde ersättas, medan andra upplevde motsatsen.

Sammanfattningsvis har pandemin haft stor påverkan på ST-läkarna inom gynekologi och obstetrik. Vi hoppas att dessa resultat kan hjälpa utbildningsansvariga att stödja sina ST-läkare och kompensera för uteblivna utbildningstillfällen, både i den nuvarande och i kommande pandemier.

Författarna har båda varit styrelsemedlemmar i OGU, Obstetriker och gynekologer under utbildning.