Egenreferat. 3 procent av fullgångna barn ligger i sätesändläge. Yttre vändning misslyckas för hälften av dem och i dessa fall är det fortfarande omtvistat vilket förlossningssätt som då ska planeras. Vår systematiska översikt och metaanalys [1] kartlade säkerheten för mor och barn då förlossning med planerat kejsarsnitt jämförs med planerad vaginal förlossning för enkelbörd från vecka 34 med foster i sätesändläge.

32 artiklar (totalt 530 604 kvinnor) inkluderades. Evidensstyrkan var generellt låg, då de flesta studier var retrospektiva kohortstudier. Fem artiklar bygger på den enda randomiserade kontrollerade studien i vårt material, the Term breech trial, som trots att den hade uppenbara brister i sitt studieupplägg gjorde planerat kejsarsnitt till det dominerande förlossningssättet i västvärlden för barn i sätesändläge. Resultaten från the Term breech trial visade minskad mortalitet vid planerat kejsarsnitt jämfört med planerad vaginal förlossning, men resultatet var inte signifikant efter att två dödfödda barn exkluderats (0,3 procent vs 1,1 procent; relativ risk [RR] 0,27; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,08–0,97; 2 078 kvinnor). En metaanalys av inkluderade kohortstudier gav dock samstämmiga resultat (0,05 procent vs 0,19 procent; RR 0,36, 95KI 0,25–0,51; 21 artiklar, 388 714 kvinnor), vilket alltså stödjer resultatet från Term breech trial. Vi fann även minskad risk för samtliga definierade utfall av perinatal morbiditet upp till 28 dagars ålder, men ingen skillnad i långtidsmorbiditet för barnen.

Maternell mortalitet är ett ovanligt utfall, och vi kan inte veta om det föreligger någon skillnad då evidensstyrkan var mycket låg. För maternell morbiditet under det första året var den enda signifikanta skillnaden ökad risk att ha upplevt urininkontinens tre månader efter en vaginal förlossning, vilket rapporterades i the Term breech trial (4,5 procent vs 7,3 procent; RR 0,62; 95KI 0,41–0,93; 1 940 kvinnor; låg evidensstyrka). Vi fann ingen skillnad i maternell morbiditet på lång sikt. Livshotande uterusruptur och placentakomplikationer är välkända komplikationer efter tidigare kejsarsnitt, men kunde inte påvisas i detta material specifikt för indikationen sätesändläge.

Konverteringsgraden från vaginal förlossning till akut kejsarsnitt var hög, i medeltal 38 procent (median 41,8 procent), vilket också måste beaktas vid beslut om förlossningssätt.

Några framtida randomiserade kontrollerade studier på området förväntas inte, varför välgjorda kohortstudier och stora systematiska översikter som denna är nödvändiga. Denna översikt stödjer slutsatsen i Term breech trial, vilket även överensstämmer med en nyligen publicerad svensk retrospektiv kohortstudie [2], som drar slutsatsen att planerat kejsarsnitt minskar risken för ovanliga men svåra komplikationer för barnet. Det bör också noteras att den perinatala mortaliteten i både Sverige, Holland, Danmark och Norge sjunker i samband med att planerade kejsarsnitt ökar för barn i sätesändläge i fullgången tid. De absoluta riskerna är dock låga för det enskilda barnet. I Göteborg har vi på basis av den systematiska översikten utvecklat en tydlig skriftlig information som alla kvinnor får i tillägg till muntlig information i samband med att de själva får välja planerat förlossningssätt om barnet ligger i sätesändläge. På Sahlgrenska universitetssjukhuset har vi årligen ca 60 vaginala sätesförlossningar, varav 30 enkelbörd, en siffra som legat stabilt sedan 2001.