Egenreferat. Hiv är fortfarande en sjukdom som sprids, och nya fall registreras varje vecka i Sverige. Antiretroviral kombinationsbehandling har använts i Sverige sedan 1996 och är mycket effektiv. Många patienter med antiretroviral terapi kan leva ett normalt liv med hiv, och om följsamheten till medicineringen är god minskar också risken att smittan sprids.

Vi har extraherat data om alla patienter med hiv från VAL-databaserna i Region Stockholm och kallat kohorten för »Greater Stockholm HIV cohort study«. Hittills har tre artiklar publicerats, varav två om psykisk hälsa [1, 2].

I den första artikeln, där den psykiska samsjukligheten studerades i detalj, fann vi en ökad förekomst av alla studerade psykiatriska diagnoser, psykoser, bipolär sjukdom, depression, ångestsjukdomar, traumarelaterade sjukdomar och drogberoende [1]. Vi analyserade dock inte vad som kom först, hiv-diagnosen eller den psykiska sjukligheten. I den nya studien använde vi därför en annan design: personer med hiv analyserades könsuppdelat men med matchning utifrån ålder och socioekonomisk status.

Vi studerade förekomst av sjukvårdskonsumtion, psykiatriska diagnoser och användning av psykofarmaka över ett tidsförlopp: 2 och 1 år före hiv-diagnos, och 1 och 2 år efter hiv-diagnos.

Vad gäller sjukvårdskonsumtion var den generellt i nivå med kontrollpersonerna eller lägre före hiv-diagnosen, för att stiga kraftigt under framför allt första året efter hiv-diagnosen.

Vad gäller diagnoser var dessa före hiv-diagnosen i nivå med kontrollpersonerna, med undantag för drogmissbruk, som var högre både hos kvinnor och män med hiv-diagnos. Vad gäller psykiatriska diagnoser efter hiv-diagnosen skilde sig kvinnor och män påtagligt, med en ökad förekomst hos män av i princip all psykisk samsjuklighet, stressdiagnos, depression och alkoholmissbruk jämfört med åldersmässigt och socioekonomiskt matchade män. För ångestsjukdomar var förekomsten högre första året efter diagnosen, för att sedan återgå till tidigare nivå. För kvinnor var förekomsten av drogberoende inte signifikant högre än hos kontroller under andra året efter hiv-diagnosen.

För psykofarmaka sågs också könsskillnader, med ökad förekomst hos män av sömnmedel, propiomazin, lugnande medel och antidepressiva, och under första året efter diagnosen även av bensodiazepiner. Hos kvinnor ökade användningen av neuroleptika under första året efter diagnosen jämfört med kontroller.

Sammanfattningsvis ökar den psykiska ohälsan hos män efter hiv-diagnosen, medan samma tydliga ökning inte sågs hos kvinnor. Hos både män och kvinnor ökade vårdbehovet under första året efter diagnosen, från låga nivåer före hiv-diagnosen. För att personer med hiv ska upprätthålla en bra läkemedelsbehandling över tid är det viktigt att de mår bra. Det är därför viktigt att vi ger personer med hiv stöd, så kanske vi även minskar smittspridningen.