Egenreferat. Kommunikation om allvarlig sjukdom ökar patienters och familjers livskvalitet och underlättar gemensamma beslut om vård och behandling. I dag talas framför allt om diagnosbesked och brytpunktssamtal. Vi har lite kännedom om hur samtal och kommunikation ser ut över tid – de år, månader och dagar som föregår döden – samtal som berör övergången från kurativ till palliativ behandling (inte bara vid cancer), övergången från palliativ behandling till fokus på symtomlindring och livskvalitet och övergången till palliativ vård i livets slutskede. Vår frågeställning var om det kan finnas ett mönster eller tidpunkter då samtal hålls i högre eller mindre grad.
300 avlidna inom palliativ vård, onkologi eller internmedicin i Region Skåne selekterades slumpmässigt från Svenska palliativregistret 2015–2017. Samtliga hade enligt registret haft ett dokumenterat brytpunktssamtal vid livets slutskede. I granskningen rapporterades de dokumenterade samtal som hållits 6 månader eller längre före dödsfallet (»år«), 15 dagar–6 månader före dödsfallet (»månader«) och 0–14 dagar före dödsfallet (»dagar«). Vi rapporterade också tidpunkten för genomfört brytpunktsamtal vid livets slutskede.
De 249 patienter som inkluderades hade i genomsnitt 2,1 brytpunktssamtal per person (Figur 1). Det första samtalet ägde rum 53 (median) dagar före döden och det sista samtalet ägde rum 9 (median) dagar före döden. Separata samtal med de närmaste anhöriga ägde rum 2 (median) dagar före dödsfallet. Vi kunde verifiera ett brytpunktssamtal vid livets slutskede i endast 156/249 (63 procent) av de granskade journalerna.
Brytpunktssamtal mellan kliniker, patienter och familjer sker iterativt under en relativt lång period före döden. Att införa ett tidsperspektiv på brytpunktssamtal med hjälp av ett ramverk av år, månader och dagar kan bidra till att sänka tröskeln för att initiera samtal och säkerställa att patienter och familjer har tillräcklig information för medicinska och personliga beslut.
Sammanfattningsvis kunde vi i studien se att brytpunktssamtal i praktiken inte är ett samtal vid ett tillfälle, utan att det faktiskt är en process som äger rum under år, månader och dagar före döden.
Referenser
Tranberg M, et al. Palliat Med Rep. 2022;3(1):116-22.
Hans Hagberg läk on klin Akademiska Uppsala
Jag undrar vad anledningen till att bara inkludera KOL hos de som avled på internmedicinska avdelningar? Är det underförstått att de på specialiserade palliativa avdelningar endast hade cancer-diagnoser?
Har ni planer på att kolla även på samtal kring behandlingsbegränsningar? Min känsla (som oerfaren) är att det är avsevärt ovanligare för internmedicinska/icke-onkologiska patienter att få möjlighet att t.ex. diskutera framtida ställningstagande till behandlingsbegränsningar vid exv avancerad hjärtsvikt eller KOL.
Tack för kommentaren, som bekräftar och illustrerar vår uppfattning att det är en process.
@Malin Petersson
Anledningen till att vi endast inkluderade patienter med KOL var att vi ville ha någon slags förutsägbarhet i sjukdomsförloppet. Patienterna i spec pall vård hade olika diagnoser, men mest cancer. Vår förhoppning och det vi jobbar mot är att genom att se kommunikationen som en process ska man börja prata tidigare och då blir förutsägbarheten och prognostiseringen mindre avgörande och patienter kan, oavsett diagnos, göras mer informerade och delaktiga i sin vård.
