Avhandling. Parasiten Leishmania orsakar leishmaniasis och sprids genom bett från sandmyggor. Miljoner människor lever i endemiska områden och riskerar att bli smittade. De kliniska manifestationerna beror på Leishmania-art och individens immunförsvar. Kutan leishmaniasis är vanligast och visceral leishmaniasis är farligast. Läkemedlet antimon används i många endemiska områden, men terapisvikt och recidiv har aktualiserat frågan om resistens. Publicerade data från icke-endemiska länder i Europa visar att antimonbehandling fortfarande är verksam vid kutan leishmaniasis orsakad av Leishmania tropica, med en utläkningseffekt på 78–80 procent [1].

Livscykeln i sandmygga och värddjur har skapat genetiska förutsättningar och mekanismer för Leishmania att anpassa sig till olika miljöer. Egenskaper som variation i antalet kromosomer (mosaikisk aneuploidi) och antalet kopior av DNA (copy number variation) är beskrivna. Genom att utforska Leishmania tropica-genomet och koppla samman förändringar med tidigare antimonexponering ville vi öka förståelsen kring genetiska variationer inom Leishmania tropica-isolaten och genetiska mekanismer som parasiten kan använda för att överleva antimonbehandling.

Utbytet av genetiskt material och tillkomst av hybrider var större bland våra Leishmania tropica-isolat än tidigare fynd [2]. Fylogenetiska träd visade utbyte av genetiskt material mellan isolaten och flera anfäder inblandade. Fynden indikerar en sexuell reproduktion som föranlett de genetiska utbytena och lett till en ökad variation inom populationen.

Isolat exponerade för antimon uppvisade en ökning av gener kopplade till livsnödvändiga funktioner för cellöverlevnad. Tidigare publicerade gener [1] kopplade till resistensutveckling hos andra Leishmania-arter visade ingen ökning. Andra fynd var punktmutationer med möjlig påverkan på aminosyra-/proteinnivå. Här var skillnaden geografisk snarare än kopplad till antimonexponering.

Leishmania använder flera olika genetiska mekanismer för att anpassa sig till olika miljöer och överleva behandling. Det komplexa genomet med dess genetiska mekanismer är troligtvis orsaken till den terapisvikt som ses kliniskt, och det genetiska utbytet mellan isolat skulle kunna vara fördelaktig för ökad anpassning. Snarare än en resistens mot antimon finns det flera mekanismer bakom terapisvikten, något som bör tas i beaktande i framtida behandlingsregimer. En ökad förståelse kring dessa mekanismer skulle kunna identifiera nya angreppspunkter för behandling och förbättra resultaten.