Avhandling. I Sverige avlider ca 1 200 människor varje år i suicid, och den tidigare minskningen av antalet fall har stannat av. Under perioden 2006–2017 skulle alla suicid där den avlidna haft kontakt med vården inom fyra veckor före dödsfallet utredas av vården och anmälas till tillsynsmyndigheten Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Nu är det enbart suicid bedömda som allvarlig vårdskada (undvikbara om andra åtgärder vidtagits vid kontakt med vården) som ska anmälas. Suicidalitet är komplex och multifaktoriell och varierar över tid under påverkan av olika sociala, biologiska och psykologiska faktorer, och kunskapen om suicid som vårdskada och hur utredningar av suicid kan användas för att förbättra vården av suicidnära patienter är ännu bristfällig.
I denna avhandling granskades utredningar av vård före suicid som anmälts till Ivo 2006–2019 (n = 1 031). Majoriteten av suiciden inträffade i nära anslutning till vård, och brister i suicidriskbedömning, behandling och samverkan var vanliga. Utredningarna utfördes med ett strikt vårdgivarperspektiv med fokus på sista vårdkontakt, rutiner och det som gått fel. Lärandet från utredningarna har stannat av; samma brister i vården och förslag till förbättringsåtgärder rapporterades återkommande av vårdgivarna över tid.
Vår litteraturstudie och intervjustudie med patienter och professionella visade att aktuell kunskap inom suicidologi och patientsäkerhet behöver integreras i utredningarna för att de ska bidra till ökat lärande. Ett helhetsperspektiv på patientens situation med analys av den suicidala processen över tid och faktorer med betydelse för suicidalitet, suicidprevention och säker vård behövs. Närstående och andra viktiga aktörer runt patienten behöver medverka i analysen. Vi har tagit fram ett förslag om vad en sådan utredning bör innehålla.
Sammanfattningsvis ser vi att suicid i vissa avseenden skiljer sig från andra händelser som anmäls som vårdskador. Ett fåtal sker på sjukhus, det är en handling av patienten själv och vanligen slutet på ett komplext samspel av olika variabler över tid. Metoder för prediktion av suicid saknas, och vården bör därför fokusera på prevention och suicidreducerande insatser.
Avhandlingen pekar på ett behov av en kulturförändring i synen på suicid som vårdskada. I stället för den svåra och ofta spekulativa bedömningen av om ett suicid kunde ha undvikits med andra åtgärder av vården, och därmed ska utredas och anmälas som vårdskada, bör vårdens förmåga till riskhantering över tid bedömas. Vi föreslår ett ramverk med faktorer som är viktiga för en säker vård av suicidnära patienter som kan användas i denna bedömning.
