Vid typ 1-diabetes sker en destruktion av betacellerna, som är ansvariga för insulinsyntesen. Kvarvarande kapacitet för insulinsekretion kan mätas via den cirkulerande C-peptidkoncentrationen. Det är möjligt för patienter med typ 1-diabetes att uppvisa mätbara C-peptidkoncentrationer under många år efter diagnosen. Forskare vid Helsingfors universitetssjukhus har i en ny studie närmare studerat vilka faktorer som påverkar C-peptidnivåerna och om det finns något samband mellan dem och diabeteskomplikationer.
Forskarna genomförde två olika typer av analys: en longitudinell analys och en tvärsnittsanalys. Totalt inkluderades 957 patienter som nyligen diagnostiserats med typ 1-diabetes i den longitudinella analysen. Inklusionskravet var att patienternas C-peptid- och plasmaglukoskoncentration skulle ha mätts inom 3 månader från diagnosen och minst 1 gång därefter. I tvärsnittsanalysen inkluderades data från 57 olika centrum i Finland omfattande totalt 4 629 patienter.
Resultaten av analyserna visade att ålder vid diagnos var starkt korrelerad med en minskning av C-peptidutsöndringen. De flesta barn under 5 år med hög immunogen risk fick en snabb progression till absolut insulinbrist, medan många ungdomar och vuxna uppvisade kvarvarande C-peptidkoncentrationer i många år efter diabetesdiagnosen. Resultaten indikerade också att slumpmässigt uppmätta C-peptidnivåer var omvänt associerade med hypertoni, HbA1c och kolesterol. Högre C-peptidkoncentrationer var även förknippade med en minskad risk för mikrovaskulära komplikationer som nefropati och retinopati.
Denna studie bidrar till stärkt evidens för att betacellernas utsöndring av C-peptid fortgår i decennier efter diagnosen. Dessutom visade det sig att kvarvarande C-peptidutsöndring var förknippad med fördelaktiga metabola och kliniska utfall för denna patientgrupp. Detta antyder att interventioner för att bevara betacellsfunktionen är viktiga även senare i sjukdomsförloppet.
