Ensamhet har tidigare associerats med en ökad risk för neurodegenerativa sjukdomar, men det saknas studier som undersökt sambandet mellan ensamhet och Parkinsons sjukdom. Mot bakgrund av detta utförde forskare i Storbritannien en studie för att bedöma om ensamhet är associerad med insjuknande i parkinson och om sambandet är oberoende av andra riskfaktorer.
De genomförde en populationsbaserad prospektiv kohortstudie där de inkluderade data från individer i åldern 38–73 år utan tidigare parkinsondiagnos. Frånvaro av tidigare diagnos bedömdes från 13 mars 2006 till 1 oktober 2010, och deltagarna följdes sedan upp till 9 oktober 2021. Den primära utfallsvariabeln var ett nyinsjuknande i parkinson, vilket konstaterades genom ett nationellt hälsoregister.
Av närmare 500 000 deltagare (medelålder [SD] 56,54 [8,09] år; 54,4 procent kvinnor) hade 2 822 utvecklat parkinson vid uppföljningen efter 15 år. Individer som rapporterade att de kände sig ensamma hade en högre risk för parkinson (relativ risk [RR] 1,37; 95 procents konfidensintervall [95KI] 1,25–1,51). Denna association kvarstod efter att hänsyn tagits till flera faktorer, såsom socioekonomisk status, rökning, fysisk aktivitet, diabetes, hjärtinfarkt och depression. Vidare påverkades inte sambandet mellan ensamhet och nyinsjuknande i parkinson av kön (RR 0,98; 95KI 0,81–1,18), ålder (RR 0,99; 95KI 0,98–1,01) eller polygenetisk riskpoäng (RR 0,93; 95KI 0,85–1,02). I motsats till forskarnas förväntningar var ensamhet inte associerad med en ökad risk för parkinsoninsjuknande under de första 5 åren (RR 1,15; 95KI 0,91–1,45), men hade ett samband under de följande 10 åren (RR 1,32; 95KI 1,19–1,46).
Sammantaget var ensamhet associerad med en ökad risk för insjuknande i Parkinsons sjukdom över olika demografiska grupper och oberoende av viktiga riskfaktorer och genetisk risk. Resultaten stärker evidensen för de skadliga hälsoeffekterna av ensamhet och understryker vikten av meningsfulla sociala sammanhang.
