Avhandling. Läkemedelsbehandling hos äldre är särskilt komplex; det är vanligt att denna åldersgrupp har många sjukdomar samtidigt, och äldre är dessutom känsligare för läkemedel. Kvalitetsindikatorer har utvecklats för att följa hur läkemedelsbehandlingen ser ut i denna åldersgrupp. Sådana indikatorer används också i forskning och som kunskapsstöd för behandlande läkare. Kvalitetsindikatorer omfattar potentiellt olämpliga läkemedel (PIM, potentially inappropriate medication) och läkemedelsbehandling som rekommenderas vid specifika tillstånd men som saknas i läkemedelslistan (PPO, potential prescribing omissions). Dessutom används åtgärdskoder för läkemedelsgenomgångar hos patienter ≥75 år som en indikator för tilldelning av resurser. Avhandlingens syfte var att undersöka kvaliteten på läkemedelsbehandlingen hos äldre i primärvården ur ett medicinskt perspektiv och hur resultat för kvalitetsindikatorer för läkemedelsbehandling förhåller sig till detta.
I avhandlingen bedömdes läkemedelsbehandlingen hos totalt 625 äldre patienter: 425 konsekutiva patienter från primärvården och 200 höftfrakturpatienter som tidigare inkluderats i en interventionsstudie på sjukhus. Avseende registrerad läkemedelsgenomgång som indikator visade sig sådan registrering inte vara förknippad med adekvat läkemedelsbehandling ur ett medicinskt perspektiv, snarast tvärtom. Däremot var denna indikator tydligt förknippad med åldersgränsen som används för monetär ersättning till vårdcentralen.
Vad gäller kvaliteten på äldres läkemedelsbehandling i primärvård visade det sig enligt en helhetsbedömning av två allmänläkare i konsensus att de flesta patienter hade adekvat behandling. Många patienters läkemedelsbehandling gav utslag för indikatorerna, men i 6 av 7 fall visade sig PIM/PPO inte vara kliniskt relevanta när man tog hänsyn till den enskilda patientens förutsättningar, och ännu färre var rimliga att prioritera för någon form av medicinsk åtgärd. Indikatorerna har alltså begränsningar vad gäller validitet. Tvärtemot vad som tidigare rapporterats visades också PIM-/PPO-indikatorer inte vara särskilt reliabla; de identifierades ofta olika av de olika bedömarna.
Avhandlingens resultat manar till försiktighet vad gäller tolkning när kvalitetsindikatorer inom läkemedelsområdet används för att mäta kvaliteten på äldres läkemedelsbehandling. Vidare kan våra resultat, som innehåller detaljer om potentiellt problematisk läkemedelsbehandling, vara användbara för läkare som arbetar kliniskt, i utbildningssammanhang och för fortsatt forskning och utveckling inom fältet.
