Blindningen är central för utvärderingen av randomiserade kontrollerade prövningar, särskilt vid subjektiva utfallsmått. Insatser vid depression, exempelvis motion, psykoterapi eller läkemedelspreparat som ger en omedelbar subjektiv upplevelse, är svåra att blinda.

Ketamininfusion och den psykedeliska substansen psilocybin är två nylanserade depressionsbehandlingar. Kritiker menar att otillräcklig blindning leder till överskattad behandlingseffekt i randomiserade kontrollerade prövningar av båda dessa [1].

För att komma runt den subjektiva upplevelsen av en ketamininfusion genomförde ett forskarlag en trippelblindad randomiserad kontrollerad prövning [2]. Man randomiserade 40 patienter med depression som skulle sövas inför kirurgi till samtidig infusion med ketamin eller saltlösning. Depressionssymtomen utvärderades med Montgomery–Åsberg depression rating scale (MADRS) dag 1–3 efter infusionen. Dag 14 lät man deltagarna gissa om de fått ketamin eller saltlösning.

Symtomnivåerna sjönk, men utan skillnad mellan grupperna (koefficient –5,82; 95 procents konfidensintervall [95KI] –13,3 till –1,64). MADRS-poängen sjönk i båda grupperna: i medeltal –12,4 (SD 9,2) för ketaminbehandlade och –14,7 (SD 9,0) för dem som fått saltlösning (Figur 1). I bägge grupperna var ca 45 procent kvar i remission (MADRS ≤12) efter 14 dagar. Cirka 37 procent gissade rätt avseende behandlingsgrupp (ingen skillnad mellan grupperna). De som gissade ketamin (n = 16) uppvisade signifikant större förbättring jämfört med dem som gissade saltlösning eller »vet ej« (n = 22) (oddskvot 0,89; 95KI 0,81–0,96).

Med lyckad blindning genom eliminering av den subjektiva upplevelsen av att få infusionen var ketamin ej mer verksamt än placebo. Författarna påtalar därför att den verkliga effektstorleken kan vara mindre än man trott på grund av bristfällig blindning i tidigare studier, men också möjligheten att effekten är större om behandlingen ges i vaket tillstånd. Begränsningarna med studien är dess blygsamma storlek, generaliserbarheten och att deltagarnas förväntningar ej mättes före behandlingen. Författarna diskuterar även anestesimedlens möjliga antidepressiva effekt, men bedömer den som negligerbar.

Studien torde mana till mer rigorösa försök att blinda placebokontrollerade studier av depressionsbehandlingar och skepsis gentemot studier där blindningens integritet ej rapporteras. Trots adekvat blindning var placeboresponsen hög, vilket är en trend i psykiatrisk behandlingsforskning. Samtidigt menar vissa att vi inte enbart kan luta oss mot evidens från randomiserade kontrollerade prövningar, och med sådana argument blir blindningen inte lika avgörande.