Navelbråck är vanligt under de första levnadsåren, och oftast går det spontant i regress. Ett operativt ingrepp kan bli aktuellt om detta inte sker, men bråckplastik före 4 års ålder förknippas med högre risk för recidiv. Det förekommer dock variationer i praxis beträffande när en kirurgisk åtgärd bör utföras, och enligt forskarna i en nyligen presenterad studie är en viktig faktor bakom denna variation bristen på populationsbaserade data som beskriver spontan regress.
För att beforska ämnet utförde de en retrospektiv multicenterstudie i Massachusetts på barn yngre än 6 år från mars 2017 till och med september 2022. Studiedeltagarnas journaler granskades både via automatiska textsökningar och manuella kontroller. Spontan regress definierades som en avsaknad av dokumentation av kirurgisk åtgärd och att antingen språket eller 2 konsekutiva besök utan dokumentation av navelbråck vid undersökning eller i hälsodeklaration indikerade frånvaro av navelbråck. Sekundärt analyserades bråckstorlekens påverkan på stängningshastigheten, och ett bråck kategoriserades som litet om det beskrivits som »litet« eller om det uppmätts till ≤1 cm, och som stort om det beskrivits som »stort« eller uppmätts till >1 cm.
Totalt diagnostiserades 4 486 (2,7 procent) av 167 557 patienter med ett navelbråck vid en medianålder på 1,6 (kvartilavstånd 1,0–2,3) månader, med en nästintill jämn fördelning mellan pojkar och flickor. Kategorisering efter bråckstorlek var möjlig hos 3 423 barn, varav cirka 85 procent hade ett litet bråck och 15 procent ett stort. Forskarna observerade att spontan regress hade inträffat hos 88,6 procent av alla barn vid 5 års ålder och att bråckstorleken hade inverkan på hur snabbt bråcket slöts. Sannolikheten för spontan regress vid 3–5 års ålder var 37,0 procent för små bråck och 29,4 procent för stora. Sannolikheten för spontan regress var 20 procent vid 3–4 års ålder och 34,8 procent fram till 5 år.
Begränsningen med studien är först och främst dess retrospektiva design, som förlitar sig på korrekt journaldokumentation. Styrkor som lyfts fram är den stora studiekohorten samt metoderna som använts för att minimera risken för felaktig klassifikation av navelbråcken. Sammantaget antyder resultaten, trots studiens begränsningar, att reparation i de allra flesta fall inte bör genomföras förrän barnet nått 5 års ålder.
