Egenreferat. Det är välkänt att det går sämre för patienter med låg inkomst och/eller kort utbildning i cancersjukvården. Vi vet däremot inte varför det är så, eller hur individ- och områdesfaktorer samverkar. Vi använde forskningsdatabasen PCBaSe och SCB:s Demografiska statistikområden (DeSO) för att belysa detta i den svenska prostatacancersjukvården.

Fyra aspekter studerades hos totalt 32 751 män:

  • diagnostik (utredning med magnetkamera under införandefasen 2018–2020)
  • kurativt syftande behandling av icke metastaserad högriskcancer hos män under 80 år med upp till måttlig samsjuklighet
  • rehabilitering (upprepad förskrivning av erektionsstärkande läkemedel efter radikal prostatektomi för låg- eller medelriskcancer hos män under 70 år utan samsjuklighet)
  • cancerspecifik dödlighet vid icke metastaserad högriskcancer hos män under 80 år med upp till måttlig samsjuklighet.

Vi fann tydliga samband mellan såväl inkomst som utbildning och alla fyra utfall på individnivå; enbart sambanden med diagnostik och kurativt syftande behandling var signifikanta på områdesnivå. Störst skillnad förelåg för diagnostik: 46 procent av män med hög och 36 procent av män med låg utbildning hade genomgått MR-undersökning före vävnadsprovtagningen.

Efter justering för cancer- och patientrelaterade faktorer minskade styrkan av samtliga samband. För diagnostik var skillnaderna fortfarande signifikanta på både individ- och områdesnivå, för kurativt syftande behandling och rehabilitering enbart på individnivå. Det kvarstod inga signifikanta skillnader i cancerspecifik överlevnad efter justering.

Resultaten skulle kunna förklaras av att inkomst och utbildning, liksom bostadsområdets socioekonomiska sammansättning, påverkar om och när män testar sig för prostatacancer med PSA-prov och när de låter undersöka sig vid symtom på prostatacancer. När en prostatacancer väl har diagnostiserats, beror skillnaderna i utfall framför allt på att män med låg inkomst och kort utbildning har mer avancerad sjukdom vid diagnos och allmänt sämre hälsa än män med hög inkomst och lång utbildning. Handläggningen i den specialiserade sjukvården är sannolikt förhållandevis jämlik. För att minska de socioekonomiska skillnaderna i prostatacancerdödlighet krävs alltså huvudsakligen insatser på samhällsnivå och i primärvård. Det är möjligt att ett organiserat screeningprogram kan minska de socioekonomiska skillnaderna i prostatacancersjukvården.