Avhandling. Patienter med borderline-personlighetssyndrom (BPD) erhåller inte sällan tvångsvård. Samtidigt brukar patienterna inte gynnas av tvångsvård. Denna motsättning har granskats närmare i en avhandling i medicinsk etik [1]. Avhandlingen har undersökt när det är etiskt försvarbart att tvångsvårda patienter med BPD. Dessutom har psykiatrisk vårdpersonals motiv till att bedriva tvångsvård för patientgruppen undersökts. Avhandlingen innehåller både empiriska och normativa (filosofiska) studier.

Avhandlingens huvudsakliga normativa slutsats är att tvångsvård i regel inte bör användas för patienter med BPD. Anledningarna är till exempel att sådan vård, som ofta ges i suicidpreventivt syfte, inte har visat sig skydda mot suicid utan tvärtom kan öka risken [2]. Dessutom verkar tvångsvård medföra andra negativa effekter för patientgruppen, som att patienterna tappar förmåga att själva reglera känslor. Det kan dock finnas undantag, till exempel vid övergående psykotiska tillstånd då patienterna kan gynnas av kortvarig tvångsvård.

De empiriska intervju- och enkätstudierna vände sig till psykiatrisk vårdpersonal. De visade att psykiatrer har skilda åsikter om när det är försvarbart att tvångsvårda patienter med BPD. Det råder således ingen samsyn, vilket kan leda till ojämlik vård för patienterna.

Det framkom även att tvångsvård verkar användas av andra skäl än rent medicinska, och inte alltid med patientens bästa för ögonen. Exempel på sådana motiv till tvångsvård är att vårdpersonalen vill skydda sig mot anmälningar eller att ordna med patientens sociala problem.

När vårdpersonal tillfrågades om sina erfarenheter av att tvångsvårda patienterna framkom att 69 procent tyckte att tvångsvården pågick för länge på den avdelning där de arbetade, så att patienterna blev försämrade. Dessutom svarade 94 procent av de tillfrågade att patienternas suicidala beteenden antingen förvärrades eller inte förändrades av mer än 1 veckas tvångsvård. För att minska användandet av skadlig tvångsvård föreslog personalen bland annat att patienterna bör erbjudas korta frivilliga inläggningar (kring 3 dagar) när de är i kris och att man bör bestämma utskrivningsdatum vid vårdtidens start.