Egenreferat. Flera regioner uppmanar vårdcentraler att lista sina patienter på läkare. Listning kan främja kontinuitet genom att öka chansen att patienten bokas till samma läkare vid olika tillfällen. Patienter som är listade hos en läkare kan också be att få träffa denne vid sina kontakter.
Vi undersökte kontinuiteten för patienter som var listade på läkare respektive på vårdcentral. Studiepopulationen bestod av 66 063 personer i Region Skåne som insjuknade i sin första kroniska sjukdom under 2009–2015 och som varit listade minst 1 år före diagnosdatum enligt regionens vårddatabaser. Avgränsningen till patienter med kroniska sjukdomar syftade till att fokusera på en grupp för vilken kontinuitet är extra viktig. Kravet på att ha varit listad minst 1 år var metodologiskt motiverat. Om vårdcentraler tenderar att lista patienter som verkar särskilt sjuka på läkare, och dessutom är noga med att erbjuda kontinuitet till dessa patienter, finns ett skensamband mellan listning och kontinuitet (patienterna skulle haft hög kontinuitet oaktat listningen). Genom urvalet kvarstod bara patienter som i allt väsentligt kan antas ha varit friska när de listade sig, vilket borde minska risken för selektiv listning. Patienters preferenser och vårdcentralers rutiner kan ändå skapa skillnader mellan grupperna med och utan listning, vilket vi försökte justera för i analysen.
Det huvudsakliga utfallsmåttet var andelen fysiska besök hos den läkare man träffat oftast. Måttet beräknades för patienter som gjort minst 3 besök under den 4-åriga uppföljningsperioden, dels vid alla besök oavsett diagnos, dels vid besök med en diagnos kopplad till den kroniska sjukdomen.
45 635 patienter gjorde minst 3 läkarbesök. Andelen besök hos den vanligaste läkaren var 46 procent för gruppen utan namngiven läkare och 49 procent för gruppen med namngiven läkare. Kontinuiteten var ca 20 procentenheter högre för besök med den kroniska diagnosen, men få gjorde så många besök (n = 17 520). Skillnaderna i kontinuitet mellan patienter med och utan listning på läkare försvann då vi justerade för patientkaraktäristika och skillnader i vårdcentralers listningsbenägenhet.
Resultaten tyder på att patienter som är måna om att listas på en läkare också tenderar att se till att få träffa samma läkare, och att vårdcentraler skiljer sig åt beträffande hur stor vikt de lägger på listning och kontinuitet. Att det inte finns något samband mellan listning och kontinuitet efter att ha beaktat dessa faktorer tyder på att det krävs mer än krav på listning för att öka kontinuiteten för personer med kronisk sjukdom.
Problemet med kontinuitet bottnar i för få läkartider. Detta kan mig veterligen bara lösas på tre vis. Fler allmänläkare, låta någon annan göra jobbet eller att primärvården gör mindre. Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra.
Socialstyrelsens rekommendation på 1100 listande per heltidsarbetande specialist är helt ointressant att prata om i sammanhanget om ingen både vill och kan trolla fram tusentals allmänläkare. Likt med flygande grisar tror jag på dessa allmänläkare när jag ser dom.
Jag ser inte att lösningen ligger i delegering, task-shift och avancerade specialistsköterskor. Även om (obs!) man har personal att tillgå ser jag inte hur det bidrar till bättre kontinuitet att någon annan träffar mina patienter. Att det istället skulle bli specialist- och slutenvården som axlar uppdraget att avlasta primärvården rimmar illa med hur primärvårdens uppdrag växt i takt med att specialistvården blivit allt mer högspecialiserad. Tycks mig dessutom att gräset inte är mycket grönare på andra sidan.
Vi skulle istället kunna göra mindre i primärvården. I första hand kan vi fasa ut lågvärdevård och sänka krav på dokumentation och intygsarbete. Min hypotes är att kontinuitet i jämförelse bär större nytta för våra patienter. Tanken därmed att vi genom att göra mindre kan uppnå mer. Det kräver dock svåra överväganden, bättre kunskapsläge och bättre kunskapsstöd samt reformer. Detta efterlyses i brist på bättre vägar att gå!
