Egenreferat. Tidigare internationell forskning tyder på att i genomsnitt nästan 30 procent av samtliga patienter inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård blir föremål för tvångsåtgärder (till exempel avskiljning, fasthållning eller fastspänning) [1]. Samtidigt vill samhället generellt, liksom vårdprofessionen, att sådana åtgärder ska minska, särskilt för barn och unga.

I en nyligen publicerad systematisk översikt undersökte vi förekomst av och riskfaktorer för tvångsåtgärder inom barn- och ungdomspsykiatrisk heldygnsvård [2]. 6 475 artiklar publicerade från 2010 till januari 2024 identifierades, och totalt 30 originalstudier av minst medelgod kvalitet inkluderades (med totalt 39 027 patienter/heldygnsvårdepisoder). På grund av inkonsekvent rapportering och hög heterogenitet gjordes enligt Cochranes principer en narrativ syntes i stället för en metaanalys.

Medianprevalens för någon tvångsåtgärd var 18 procent (kvartilavstånd [IQR] 13–21), för någon fasthållning och/eller fastspänning 28 procent (IQR 21–29) och för avskiljning 6 procent (IQR 3–11). Dock varierade prevalens och incidens kraftigt: högst användning rapporterades i studier med ätstörningspatienter, och en dansk studie hade 13 gånger högre förekomst än medianvärdet för samtliga studier. Pojkar, yngre barn eller personer med icke-vit etnicitet samt de med bipolär sjukdom eller autism verkade ha förhöjd risk att utsättas för tvångsåtgärder. Det fanns även en koppling mellan längre vårdtid och upprepade inläggningar och tvångsåtgärder. På grund av motsägelsefull rapportering och brister i samstämmighet kunde ingen specifik riskfaktor säkert identifieras. Sällan rapporterades hur vårdrelaterade faktorer var associerade med tvångsåtgärdsanvändning, och mycket få studier beskrev användning av och riskfaktorer för sondmatning med tvång samt tvångsmedicinering.

På grund av den höggradigt varierande förekomsten och oklara riskfaktorbilden drar vi slutsatsen att användning av tvångsåtgärder inte enbart kan förklaras av patienters individuella problematik. Mer forskning kring vårdrelaterade faktorer och personal behövs för att kunna förstå och i framtiden reducera förekomsten av tvångsåtgärder.