Efter att covid-19-pandemin har lagt sig är det aktuellt att sondera dess inverkan på den så kallade överdödligheten – överskottet av döda jämfört med det förväntade antalet. Försök har gjorts, och ett flertal analyser har publicerats. Med anledning av att Pizzato et al har publicerat en intressant sådan analys av överdödligheten i Europa i Lancet Regional Health i år [1] är diskussionen åter aktuell. Slutsatsen var att det förelåg 8 procents överdödlighet, motsvarande ett överskott på 1,6 miljoner dödsfall i Europa.

Länderna med högst absolut överdödlighet (antal faktiska dödsfall jämfört med antal förväntade dödsfall) var Italien, Polen och Tyskland med ett överskott på ca 200 000 dödsfall, medan den högsta relativa överdödligheten fanns i Bulgarien, Litauen och Slovakien och låg mellan 17,2 procent och 14,9 procent. Signifikant överdödlighet sågs i Sverige 2020 och 2022, men inte 2021 eller 2023. Den åldersstandardiserade mortalitetskvoten per 100 000 invånare befann sig mellan 1,8 i Sverige och 24,7 i Bulgarien. Överdödligheten var högst i Östeuropa; man såg att mer fattigdom och ojämlikhet gav mer överdödlighet, som i tidigare analyser, och tvärtom minskade överdödligheten med högre BNP, vaccinationsgrad och »stringency index« (ett mått på striktheten i icke-farmakologiska covid-19-interventioner).

Gruppen samlade data från Förenta nationernas dataarkiv för länder i Europa, sociodemografiska och ekonomiska indikatorer från Världsbankens databas och strikthetsindex samt andelen fullt vaccinerade invånare per land från »Our world in data«. Responsvariabeln, den som studerades, var antal döda per vecka stratifierat per land, åldersgrupp och kön. Man jämförde inhämtade data för april 2020 med Eurostats motsvarande mortalitetsdata, som anses vara av hög kvalitet, och visade att det över lag skilde sig mellan –3 och 3 procent i antalet döda, ett tecken på god kvalitet i använda data.

För att veta hur många som förväntades dö under den perioden använde man en referensperiod, vilket i denna studie var 2010–2019. Denna periods trend gav förväntat antal döda för perioden 2019–2023. För säkerhets skull jämförde man perioden 2010–2018 med 2019 och såg att det inte förelåg en signifikant överdödlighet, vilket tyder på att metoden inte är överkänslig.

En grundläggande fråga i denna studie är: vilken referensperiod är försvarbar? En längre referensperiod kan vara missvisande, då den inte återspeglar relevanta trender i dödlighet. Utöver detta kan ett stigande eller sjunkande antal dödsfall under referensperioden, oavsett längd, göra att man trots oförändrat antal dödsfall påvisar ett underskott eller överskott av döda. För att kunna bedöma denna referensperiod behöver man se förväntat antal döda, vilket inte finns rapporterat i studien. Utöver detta saknas vissa andra kovariater som är lika svårmätta som de sannolikt är viktiga, exempelvis skörhet eller antal personer som bor på vård- och omsorgsboenden.

Det är frestande att göra jämförelser mellan länder för att säga vilka som har »skött sig« bäst, men det finns för mycket ojusterat för att kunna göra en rättvis jämförelse. Denna studie visar att ojämlikhet och fattigdom är tätast kopplade till utfallen och att Sverige klarat sig väsentligen väl.