Egenreferat. Tidigare forskning har pekat på alarmerande mönster avseende psykisk hälsa hos transnationellt adopterade, det vill säga personer som har adopterats från ett land till ett annat. Ett särskilt oroväckande fynd rör självmord, där svensk forskning har påvisat en 2- till 4-faldigt ökad risk hos gruppen.
I en nyligen publicerad intervjustudie [1] undersökte vi vad adopterade själva anser skulle behövas för att stärka deras psykiska hälsa. Sammanlagt 66 vuxna transnationellt adopterade i åldrarna 21–58 år djupintervjuades om sina erfarenheter, behov och önskemål i fråga om hälso- och sjukvården. Deltagarna härstammade från 15 olika länder i Östafrika, Asien, Sydamerika och Oceanien.
Studiedeltagarna beskriver en rad hinder som gör det svårare för dem att erhålla adekvat behandling. De vittnar genomgående om begränsade kunskaper om adopterades livsvillkor och ett ointresse för hur adoptionsbakgrunden kan påverka måendet. Ett annat hinder är »färgblindhet« och en ovilja att uppmärksamma hur erfarenheter av rasism påverkar hälsan. Inte minst ett utbrett tacksamhetsnarrativ – att transnationellt adopterade förväntas känna tacksamhet för att ha »räddats« ur svåra omständigheter – tycks i hög grad göra det svårare för gruppen att uppmärksamma psykisk ohälsa och att söka adekvat hjälp av rädsla för att betraktas som otacksamma.
Studiedeltagarna har också en lång rad idéer om hur vården kan förbättras. Det rör sig till exempel om tydligare och mer lättillgängliga strukturer för stöd och vård, ökad representation bland vårdpersonal samt en bredare psykoterapeutisk repertoar som på ett bättre sätt adresserar adoptionsrelaterade frågor. Deltagarna pekar också på vikten av gott stöd i vårdsituationer som kan vara av särskild betydelse för adopterade, till exempel i samband med graviditet och som nybliven förälder.
Baserat på dessa fynd lämnar vi en rad rekommendationer riktade till vårdpersonal, beslutsfattare och lärosäten. Vi tar till exempel upp behovet av åtgärder för att öka kunskapen om adopterades hälsa hos vårdpersonal – detta även mot bakgrund av att Sverige är det land i världen som har störst andel adopterade i befolkningen. Vårdpersonals kompetens i att på ett hjälpsamt sätt ta upp frågor om rasism och hälsa behöver också prioriteras.
Vår förhoppning är att den pågående statliga utredningen om transnationell adoption, som bland annat har i uppdrag att föreslå lämpliga hjälp- och stödinsatser och vars slutbetänkande presenteras under 2025, tar intryck av adopterades egna erfarenheter och förslag.
