Egenreferat. Under och efter covid-19-pandemin publicerades tusentals artiklar om hur människors beteende, kunskaper och attityder förändrades eller inte förändrades efter 2019. Men det fanns ingen forskning om hur människor själva upplevde risken för infektion som funktion av avståndet till en person infekterad med sars-cov-2.

För att besvara denna fråga genomförde vi med början år 2020 en serie studier av upplevd virusexponering och smittorisk som funktion av avståndet till en viruskälla. Totalt undersöktes ungefär 700 deltagare från USA och England med hjälp av frågeformulär. I en svensk studie verifierades resultaten i en laboratoriestudie med verkligt beteende.

I formulären ställdes frågor av följande typ:

»Om du först står 2,0 m från en virusinfekterad person och sedan går närmare till 0,5 m, hur stor blir då din exponering för virus från den personen jämfört med dosen från 2,0 m (alla situationer i en ventilerad men dragfri miljö inomhus)?« Ett vanligt svar på frågan var 4 gånger.

»Om du står 1,0 m från en smittad person och ökar avståndet till 2,0 m, hur stor blir då din risk att smittas jämfört med risken vid 1,0 m?« Ett vanligt svar på denna fråga var hälften eller 50 procent.

Svaren motsvarar proportionella förändringar av avståndet för både exponering och risk för smitta. En persons objektiva exponering (Epv) beror på smittkällans emission av virusenheter per tidsenhet (E), exponeringstiden (t), och avståndet mellan smittkälla och mottagare (D). Konstanten n har i empiriska studier visat sig vara nära och strax över 2,0. Det betyder att exponeringen avtar med ungefär kvadraten på avståndet eller något snabbare.

Epv = a × E × t × D-n   D > 0,5; t > 0

Sambandet i ekvationen med n = 2 betyder att det korrekta svaret på den första frågan är att en minskning av avståndet från 2,0 m till 0,5 m ger en 16 gånger så hög dos av virus som vid 2,0 m. Det finns studier som indikerar att risken för att smittas med ett virus är approximativt proportionell till mängden virus som tas emot av en person, och då blir ett korrekt svar på den andra frågan att risken för infektion vid 2,0 m avstånd är 25 procent av risken vid 1,0 m.

Figur 1 beskriver resultaten från den svenska studien och hur drastiskt den upplevda virusexponeringen skiljer sig från den faktiska. Samma mönster ses för smittorisk.

Studierna visade entydigt att ökningen av exponering/smittorisk när man närmar sig en smittkälla underskattas. Det betyder att en frisk person som närmar sig en smittad tror att risken för smitta är mycket lägre än den är i verkligheten. Vi visade också på en korrekt uppfattning om ansiktsmaskers effektivitet vid olika avstånd. Mer information om detta behövs inte. Sammantaget visar dock resultaten på betydelsen av information om hur smittorisken för ett luftburet virus drastiskt ökar vid kortare avstånd till en smittkälla, till exempel i tunnelbanan. Att befästa kunskapen om exponering, smittorisk och avstånd är av betydelse för oss alla och för all vårdpersonal som kan ha svårt att hålla avstånd i sin yrkesutövning.