Egenreferat. Litium är ett stämningsstabiliserande läkemedel som anses vara ett förstahandspreparat vid bipolär sjukdom. Hos vissa patienter kan långvarig litiumbehandling leda till en snabbare njurfunktionsförlust än vid naturligt åldrande. Detta är en av de vanligaste orsakerna till att litium byts till annan stämningsstabiliserande medicin. Trots att utsättning är en vanlig åtgärd är det osäkert om det gynnar njurfunktionen. De flesta tidigare studier har inte funnit någon tydlig vinst med litiumutsättning, särskilt vid låg njurfunktion, men har haft få deltagare.

Vi har undersökt årlig njurfunktionsförlust före och efter avslutande av litiumbehandling och efter en eventuell återinsättning efter en litiumfri period i en stor kohort. Studien är en del av en retrospektiv kohortstudie i Region Norrbotten med bipolär och schizoaffektiv sjukdom eller depression och litiumbehandling (LiSIE, lithium-study into effects and side effects) [1].

Vuxna som haft kontinuerlig litiumbehandling i minst 4,5 år innan de avslutat behandlingen, oavsett orsak, analyserades. Årlig njurfunktionsförlust mätt som estimerad glomerulär filtrationshastighet (eGFR) 5 år före och 5 år efter litiumutsättning beräknades med en linjär blandad modell justerad för hypertoni, diabetes mellitus och kön. Kreatininmätningar från 1997 till 2017 användes.

168 patienter, 94 kvinnor och 74 män, inkluderades. I genomsnitt var deltagarna vid utsättning 62 år, hade använt litium i 15 år, och hade eGFR 62 ml/min/1,73 m2. Hos 25 procent var låg njurfunktion huvudorsaken till utsättning. Årlig njurfunktionsförlust före litiumutsättning var 1,6 ml/min/1,73 m2/år och efter litiumutsättning 0,02 ml/min/1,73 m2/år (skillnad: P < 0,0001). Efter återinsättning var den 1,7 ml/min/1,73 m2/år. Effekten höll i sig över hela observationstiden på 5 år. De med låg eGFR eller snabb funktionsförlust hade störst vinst.

Vår studie visade att man i många fall kan få en bättre njurfunktionsutveckling efter byte till annan stämningsstabiliserande medicin. Detta gällde särskilt vid låg njurfunktion. Vid återinsättning ökade försämringstakten igen. Man får dock ha i åtanke att nedsatt njurfunktion inte drabbar alla patienter ens vid långvarig behandling. Dessutom förvärrades ofta deltagarnas psykiska sjukdom åren efter bytet. Detta gällde i synnerhet bipolär sjukdom typ 1 [2]. Att väga risk för njursjukdom mot risk för skov av mani och depression förblir tyvärr fortfarande en svår avvägning.