En nyligen publicerad studie antyder att litiumbehandling associeras med en något ökad risk för tyreoideadysfunktion samt kronisk njursjukdom. Resultaten kommer från en retrospektiv kohortstudie som pågick mellan 2002 och 2018 i Hongkong, i vilken patienter med en nydebuterad bipolär sjukdom och en ålder av minst 15 år inkluderades. Forskarna ville utvärdera risken för tyreoidea- och njurpåverkan vid behandling med litium samt andra stämningsstabiliserande och antipsykotiska läkemedel.
Patienterna delades in i två grupper efter erhållen behandling. De som inte behandlats med litium fick i stället något av följande läkemedel: valproat, olanzapin, kvetiapin eller risperidon. De primära utfallsvariablerna var förekomst av hypotyreos, hypertyreos och kronisk njursjukdom i stadium 3 eller högre. Ytterligare analyser genomfördes för att identifiera kronisk njursjukdom i stadium 4 eller högre samt terminal njursvikt.
Totalt inkluderades mer än 4 000 patienter i respektive analys. Resultaten indikerar att litium innebär en ökad risk för hypotyreos (justerad hazardkvot [HR] 2,00, 95 procents konfidensintervall [95KI] 1,72–2,33) och kronisk njursjukdom i stadium 3 (justerad HR 1,35; 95KI 1,15–1,60) , men inte kronisk njursjukdom stadium 4 eller terminal njursvikt, jämfört med de andra behandlingarna. Högre koncentrationer av litium i serum förknippades med en ökad risk för de tre primära utfallen: hypotyreos (justerad HR 2,08; 95KI 1,67–2,59), hypertyreos (justerad HR 1,81; 95KI 1,31–2,50) och kronisk njursjukdom i stadium 3 (justerad HR 2,11; 95KI 1,57–2,85). Forskarna fann även att risken för kronisk njursjukdom i stadium 3 ökade med antalet episoder med toxiska litiumnivåer. Jämfört med litium var behandling med valproat, olanzapin, kvetiapin och risperidon förknippad med lägre risk för tyreoideapåverkan och kronisk njursjukdom i stadium 3. De identifierade också tröskelvärden för serumkoncentrationer av litium som associerades med de primära utfallen: över 0,50 milliekvivalenter per liter (mEq/l) för hypotyreos, 0,50 mEq/l för hypertyreos och 0,59 mEq/l för kronisk njursjukdom i stadium 3.
Fördelarna med studien är bland annat ett stort deltagarantal och en lång observationstid, medan den främsta nackdelen är dess retrospektiva studiedesign.
Sammanfattningsvis var behandling med litium associerad med en något ökad risk för tyreoideapåverkan och kronisk njursjukdom. Forskarna menar att de identifierade tröskelvärdena för dessa komplikationer kan bidra till utvecklingen av riktlinjer och risk–nyttaanalyser vid litiumbehandling, särskilt i asiatiska populationer.
