Egenreferat. Risken för epilepsi är betydande efter en svårare traumatisk hjärnskada. Normalt ställs en epilepsidiagnos efter två oprovocerade krampanfall med minst 24 timmars mellanrum. Om risken för upprepade krampanfall bedöms som särskilt hög (≥60 procent inom 10 år) kan en epilepsidiagnos ställas redan efter ett första oprovocerat krampanfall [1]. I tidigare studier skiljer sig resultaten efter medelsvåra till svårare traumatiska hjärnskador, då vissa studier stödjer en epilepsidiagnos redan efter ett posttraumatiskt krampanfall medan andra inte gör det. Det råder dessutom ännu större osäkerhet kring hur risken ser ut efter mindre allvarliga traumatiska hjärnskador.

Vi har med hjälp av det nationella patientregistret analyserat risken för epilepsi hos individer med ett första posttraumatiskt epileptiskt krampanfall [2]. Vi har genomfört stratifierade analyser baserade på svårighetsgraden av den traumatiska hjärnskadan samt tiden från traumat till det första krampanfallet.

Våra resultat påvisade att risken för epilepsi inom 10 år efter ett posttraumatiskt epileptiskt krampanfall var 41,1 procent (95 procents konfidensintervall [95KI] 38,6–43,7) och att risken ökade med svårighetsgraden av den traumatiska hjärnskadan. Den högsta risken sågs hos individer med fokal cerebral skada, där risken var 62,3 procent (95KI 53,7–70,9). Efter de lindrigaste skadorna (hjärnskakning samt skallfraktur) kunde vi inte se någon ökad risk för epilepsi jämfört med en kontrollgrupp utan tidigare traumatisk hjärnskada. Vi observerade också att risken för epilepsi generellt ökade om det första posttraumatiska anfallet inträffade inom 2 år från den traumatiska hjärnskadan.

Resultaten påvisade en något lägre risk än vad som generellt rapporterats i litteraturen efter de svåraste traumatiska hjärnskadorna, sannolikt eftersom vår grupp av de svåraste traumatiska hjärnskadorna innehåller ett bredare spektrum av skador.

Detta belyser att man bör vara försiktig med att ställa en epilepsidiagnos redan efter ett första oprovocerat epileptiskt anfall hos individer med tidigare traumatisk hjärnskada och att detta endast bör övervägas efter svårare traumatiska hjärnskador, framför allt om anfallet ägt rum kort efter traumat.