Egenreferat. Svenska riktlinjer rekommenderar att patienter över 50 år med nya dyspeptiska symtom direkt genomgår esofagogastroduodenoskopi (EGD) för att utesluta malignitet, medan internationella riktlinjer ofta sätter gränsen vid 60 år. Syftet med studien var att undersöka om förekomsten av dysplasi och cancer skiljer sig mellan åldersgrupperna 41–50, 51–60 och 61–70 år, vilket eventuellt kan ligga till grund för en omvärdering av den nuvarande åldersgränsen.
I en retrospektiv observationsstudie analyserades EGD-remisser från Region Örebro län. Patienter i åldersgruppen 61–70 år identifierades under två perioder (januari 2019–april 2020 och januari 2022–januari 2023), och resultaten jämfördes med tidigare insamlade data från grupperna 41–50 respektive 51–60 år. Data insamlades från remisstexter, journalanteckningar och laboratorieprov med fokus på symtom, remissfaktorer och endoskopiska fynd.
I åldersgruppen 61–70 år analyserades 1 003 EGD-remisser. Jämfört med referensgruppen 41–50 år (n = 633) var andelen patologiska fynd signifikant högre i åldersgrupperna 51–60 år (n = 939) (oddskvot [OR] 2,08, P < 0,001) och 61–70 år (OR 3,05, P < 0,001). Trots ökningen av benigna förändringar (till exempel hiatusbråck, gastroesofageal refluxsjukdom/esofagit och gastrit) ökade inte frekvensen av dysplasi eller cancer signifikant mellan grupperna. En ROC (receiver operating characteristic)-analys visade att ålder inom spannet 51–70 år har en mycket begränsad diskriminationsförmåga för att förutsäga cancer (area under kurvan 0,524, P = 0,661).
Studien visar att äldre patienter uppvisar fler endoskopiska förändringar, men att dessa nästan alltid är benigna. Den låga förekomsten av dysplasi och cancer tyder på att ålder som enskild faktor är en svag indikator för malignitet. Resultaten öppnar för möjligheten att utvidga den icke-invasiva »test-and-treat«-strategin (för närvarande rekommenderad för patienter under 50 år) till att även omfatta patienter upp till 60 år. Detta kan bidra till att minska antalet onödiga EGD-undersökningar och bättre allokera resurserna till högriskpatienter.